Under sensommaren har en debatt kring yoga rasat i Vasabladet som gjort många människor arga, roade, rädda och uppgivna. Så finns det något man kan säga för att klargöra situationen?
Vi kan börja med att fråga oss vad det är i yoga, i dess stora mångfald av former som attraherar. Jag tror man grovt kunde säga att det är två saker, och i båda fallen handlar det om brister i vår egen kultur.
Det första handlar om en brist i västerländsk medicin, vars rötter ligger i studiet av döda kroppar, och därför är dålig på att förstå kroppens rörelser. Här har det indiska tänkande en radikalt annorlunda bakgrund och därför en kunskap som många upplever kompletterar den västerländska synen på kroppen. Därför söker folk sig till yoga för att få hjälp med stela muskler och ont i nacken, och kan ofta också få hjälp. Det handlar helt enkelt om att ta del av århundraden av samlade erfarenheter om hur kroppen fungerar.
Den andra orsaken hänger ihop med en av västvärldens stora tragedier: förlusten av enheten mellan kropp och själ. Den moderna västerländska filosofin (jag brukar skylla på Descartes) upphöjer förnuftet och nedvärderar kroppen, och har väldigt svårt att förstå hur det ena kan påverka den andra. Det här dilemmat har en rad följder, och en av dem är att vi har en specifik västerländsk tanke om andlighet som något som skilt från både kropp och samhälle i övrigt.
På vilket sätt syns detta i yoga-debatten? På två sätt.
Dels ser vi det i tanken att yoga ”bara är träning” och därmed på inget sätt berör själen och därmed frågor om religion. Man är medveten om yogans religiösa bakgrund men är inte intresserad av den.
Dels ser vi det i tanken att yoga eftersom det hänger ihop med hinduism måste vara andligt och därför av stor betydelse för religiösa frågor. Och eftersom den västerländska synen – och framför allt den nordeuropeiska – traditionellt sett inte ägnar kroppen så stor uppmärksamheten har man svårt att se det kroppsliga i yogan som något annat än ett sätt att försöka ”locka folk”.
Den första synen är problematisk eftersom det vi gör med vår kropp alltid påverkar vem vi är på alla nivåer: identitetsmässigt, moraliskt, relationsmässigt. Det innebär att yoga kan vara både positivt eller negativt, beroende på person, sammanhang och omständigheter.
Den andra synen är problematisk för att den innebär en syn på andlighet och religion som hela tiden för bort från det vardagliga och jordnära till det abstrakta och vidskepliga. Ofta kommer man också att ytterligare förstärka denna dualism, eftersom man känner att man måste hävda det andligas betydelse gentemot det materiella och kroppsliga.
För att illustrera. Risken med yoga är inte så mycket att man på ett sluttande plan fångas av onda andliga makter. Risken är konkretare – risken är att man blir lurad av oärliga människor ute efter pengar, eller kanske av destruktiva sekter som använder yogan för att locka till sig folk. Det här gäller givetvis inte bara yoga utan också till exempel kristendom, för att inte tala om vår tids stora fanatismer som försäljning av näringstillskott, tvättmedel och ett visst amerikanskt elektronikmärke. Detta är vår tids ”andliga mörker”.
För att stå emot sådana risker behöver vi en sund andlighet där det kroppsliga och det själsliga, det andliga och det materiella hålls ihop, så att vi utvecklar en känslighet för hurudana företeelser som är nyttiga och vilka som är skadliga. Det som behövs är vishet, inte fördömanden.
