Ibland händer det att jag hamnar på ett ställe där alla ser ut som jag. Det kan handla om en konsert eller en filmvisning. Jag kan se att alla som är där lyssnar på ungefär samma musik som jag, gillar samma filmer, har ungefär samma politiska åsikter, och pratar om samma böcker.
Effekten är närmast komisk, men samtidigt ställs jag inför frågan. Är det här människorna jag borde umgås med, odla kontakter med, lära känna? Jag är säker på att det skulle vara kul att utbyta spotify-länkar, leka name-dropping lekar och kanske ordna en läsecirkel med dessa människor.
Samtidigt är det inte här jag hör hemma.
Mitt folk ser helt annorlunda ut. De flesta är lite äldre kvinnor (och alla vet ju att sannolikheten att träffa goda människor är störst i den kategorin). Någon har något handikapp och i vissas ögon ser man spår av långvarig kamp med inre demoner. Ofta talar någon bruten svenska. Där finns till och med en och annan barnfamilj.
Vissa av oss är lite skrytsamma, och nån baktalar alltid andra människor, men ändå finns det ingen plats där man känner sig så välkommen och accepterad, fast man har svårt att komma i tid och pojken är i trotsåldern.
Ingen lyssnar på samma musik som jag, och alla aktar sig noga för att fråga något om de böcker jag läser. I stället har vi fått utveckla andra sätt att umgås. Bröd och vin, kaffe och kex. Det är så vi som folk har lärt oss att skapa gemenskap med människor som inte binds samman av samma intressen eller liknande smak. Här måste jag utveckla de sidor av mig själv som inte kommer naturligt, men i gengäld får jag höra berättelser jag inte anade att jag var intresserad av.
I jämförelse med denna gemenskap så känns umgänge med de andra åldrande wannabe-hipsterna snarast som… isolation.
Så jag tror jag fortsätter vara en sporadisk besökare i den värld där alla är mer eller mindre som jag. Hoppas ni inte misstycker, men ni är välkomna med i vårt gäng ni också!
