I skrivande stund har de flesta höstkurserna vid Öppna universitetet startat. Kurserna rullar på och utbildningsplanerarna börjar småningom snegla på vårterminens kursprogram. När jag reflekterar över de gångna månaderna,  kan jag se vissa teman som ständigt återkommer varje år, lika säkert som dagen gryr efter långa natten. Jag tänker på kursdeltagarnas anmälningar och annulleringar, förhandlingar och förklaringar, frånvaro från föreläsningar och frågor om komplettering eller ersättande uppgifter. Denhär biten av administrationer upptar alltmer tid för varje år som går. Och visst uppstår det fortfarande situationer – trots planerarnas ansträngningar att undvika det-  där två kurser krockar tidsmässigt helt eller delvis. Men alltmer kan vi se en tendens där en studerande anmäler sig till ett flertal kurser och sedan bara hänger med lite grann alternativt gör inget alls, varken annullerar eller studerar. Vi har också dessa som vill delta i flera kurser, men aldrig på arrangörens villkor, allting ska omförhandlas och skräddarsys åt den behövande. Planeraren frågar sig: Vad är vitsen med detta hängande? Förhandlande? Varför kan man inte respektera kursens upplägg och kurskrav? Så galet. Så ansvarslöst.

Perspektivbyte. Undertecknad deltar inom tjänsten på en fortbildning som handlar om sociala medier i vuxenutbildningen. Fem studiepoäng på tre månader. Lätt som en plätt, tänker jag.  Ivrigt deltar jag i kursens första närstudiepass och kommer hem full av entusiasm inför kursen. Fyra närstudiepass, eget arbete däremellan, skriva blogg, testa olika webbverktyg. Hur kul som helst.

Nu skriver vi november. Här sitter jag två månader efter kursstart och undrar varför läraren inte sparkade ut mig från kursen pga ringa aktivitet. Inga bloggar, inga livstecken på 5-6 veckor. Så galet. Så ansvarslöst. Hur kunde detta ske? Tog jag fram kalendern och skrev in alla närstudiepass? Javisst. Noterade jag kravet på minst ett blogginlägg per vecka? Javisst. Skrev jag blogg varje vecka? Nej, inte ens nära till. Avdelade jag tid för att utföra de uppgifter som tilldelades oss? Jav..nja. Nej. Jag tänkte väl att jag gör dem sedan vid sidan av, på kvällen därhemma. Typ. Läste jag alla anvisningar som gavs av läraren? Nja, lite sådär. Jag läste, men kanske inte lusläste… Litade jag på att läraren är flexibel och ger mig extra tid? Ja. Jag kunde fortsätta hur länge som helst. Faktum är att det är endast på grund av lärarens välvilja att jag fortfarande är med på kursen. Lidande av samvetskval, plågad av alla ogjorda uppgifter och ett slutarbete som hägrar i en alltför nära framtid. Men, fortfarande med på kursen! Jag inser att jag inte kommer att prestera så bra som jag hade önskat. Låter dethär bekant?

Jag kunde tråka ut dig med allt som har upptagit min arbetstid under de senaste månaderna, men det myckna arbetet är inte poängen. Det relevanta är den bristande tidsplaneringen eller rättare sagt tidsoptimismen. Att jag inte förmådde prioritera rätt. Jag ville så gärna göra allt som krävdes, men alltid kom något annat i vägen, något mera akut. Men det är bara att acceptera att så kommer det alltid att vara. Därför gäller det att verkligen prioritera och planera noggrant. Så enkelt men samtidigt så förbannat svårt.  Jag kan bara hoppas att insikten av detta gör mig till en bättre tidsanvändare såväl i arbetet som hemma. Att bli tidsrealist istället för tidsoptimist.

Dags att småningom snegla på vårterminens kursprogram. Det återstår att se hur jag kan tillämpa denna nyförvärvade lärdom. Vad annat jag lärt mig på kursen får jag återkomma till senare.

Nyhetsbrev 3-2013 publicerat.

Prenumerera på nyhetsbrevet.

Onsdagen den 11.9 hade vi på öppna universitetet i Vasa bjudit in Theresa Gull, som blev vald till årets vuxenstuderande, till oss för att vi skulle få överräcka hennes diplom och gåva samt för trevlig samvaro.

Theresa är utbildad trädgårdsmästare och hortonom och har jobbat många år som bland annat odlingsrådgivare och växtinspektör, men utvecklade en svår allergi och var tvungen att sluta. Hon blev sjukskriven och detta ledde till att Theresa sökte sig till skolbänken igen.

Vi minns väl den dagen Theresa kom upp till oss på öppna universitetet och ville ansöka om plats som extra studerande och också hörde sig för om studier inom öppna universitetet. Vi kan konstatera att det föll väl ut. Hela 105 studiepoäng på ett läsår har Theresa avlagt, varav över hälften inom öppna universitetet. I vanliga fall rekommenderar vi inte vuxenstuderande att läsa så mycket, men Theresa hade möjlighet att också studera dagtid. Samtidigt var hon väldigt ivrig och motiverad att studera. ”Jag var så entusiastisk och energisk att jag anmälde mig till allt jag kunde” berättar Theresa för oss. Hon säger också att hon alltid drömt om att studera vid universitet. Nu har Theresas dröm blivit uppfylld. Hon har blivit antagen till examensstudier vid Åbo Akademi och eftersom hon redan klarat av många kurser och kan räkna dem tillgodo i sin examen påbörjar hon kandidatavhandlingen redan nu i höst.

Det var intressant att diskutera och höra hur Theresa, som vuxenstuderande uppfattat studierna inom öppna universitetet. Roligt var det att höra att Theresa tycker att föreläsarna inom öppna universitetet är inspirerande och kunniga och att kursutbudet är väldigt brett. Vi försöker ju hitta föreläsare som har den behövliga teoretiska bakgrunden, men som också kan förankra den teoretiska kunskapen i praktiken. Det är förmodligen det som är öpu-lärarnas styrka att de flesta av dem har ett annat heltidsjobb och föreläser på öppna universitetet vid sidan om, på sin fritid.

Theresa poängterade också att hon märkt att många inte känner till möjligheterna inom öppna universitetet. Där har vi säkert en utmaning att jobba vidare med. Hur skall vi få fler vuxenstuderande att få upp ögonen för öppna universitetet? Det är ännu många som inte vet att det inte ställs några krav på den studerandes grundutbildning utan – Öppna universitetet är verkligen öppet för alla!

Fr.o.m. i dag kan du anmäla dig till kurserna i Åbo och Vasa. Alla läsårets kurser hittar du här>>

Så här års, då sommaren äntligen är här med allt ljummare vindar och löften om varma, lata dagar, är kanske inte tentamina någonting du direkt går omkring och tänker på!

Men om du ändå av någon anledning – på grund av sommarkurser, läskurser eller kurser som blivit kvar sedan läsåret – går omkring och tänker på tentamina, kan det vara nyttigt för dig att veta att instruktionen för examination och bedömning (tidigare tentamensinstruktionen) vid Åbo Akademi har förnyats våren 2013.

Det viktigaste du behöver veta om du ska tentera en kurs vid Öppna universitetet är:

–          Bete dig inte som en objuden gäst! Kom istället ihåg att du ska förhandsanmäla dig till tenten en vecka före genom att skicka mejl till Öppna universitets kansli, opu@abo.fi (Åbo) eller opu-vasa@abo.fi (Vasa).

–          Tenttillfället som ordnas av Öppna universitetet pågår kl. 18.00-22.00. Ty dig inte till den akademiska kvarten, för då har tenten redan börjat!

–          Kom inte försent! Dyker du upp mer än 15 minuter försenad, får du vända om och delta någon annan gång!

–          Bråttom någonstans? Kom ihåg att du åtminstone måste sitta kvar till kl. 18.45. Smyger du iväg tidigare, blir du underkänd!

Det här var inte allt, men nog det väsentligaste! Om du vill veta mera om dina och andras rättigheter och skyldigheter, ta då en titt på tentandens och tentövervakarens anvisningar för tentamina här: http://web.abo.fi/fou/stadgor/Anvisningarovervakareochtentand.pdf

Glad sommar!

Att gå på nätkurs samtidigt som man jobbar heltid är inte alldeles lätt. Och då deltar vi ändå i en kurs som inte kräver att vi läser högvis med artiklar och skriver långa inlämningsuppgifter. Nej, vi får titta på roliga videor, lyssna till korta (eller längre) föreläsningar och tillsammans skapa ganska så galna presentationer om allt från tuggummi till chindogu.

Trots föresatser om det motsatta så har vi ändå suttit i sista minuten med Maria och brainstormat idéer. Och lämnat in uppgifterna sisådär en timme innan deadline… tack och lov är de 10 timmar efter oss där borta i Kalifornien!

Och så det här med att jobba i grupp… största delen av uppgifterna på Crash Course in Creativity består av uppgifter som görs i grupp. Antingen skapar du ditt eget team eller så paras du automatiskt ihop med dem som saknar grupptillhörighet. Vi kände oss både överraskade och lite lätt skrämda när vi fick förfrågningar från Brasilien och Spanien av studerande som ville vara med i team Jewel & Gem. Och nog kände jag mig smått smickrad när jag fick en förfrågan av en person som ville ha mig med i sitt team! I den senaste gruppuppgiften så har vi jobbat tillsammans med Francesca från Brasilien och skapat 12 olika Chindogus – den ena galnare än den andra. Och så ska det erkännas att jag ju nog tog hjälp av maken därhemma när idéerna tröt.

Undrar du vad en chindogu är? Kolla här och få dig ett gott skratt:

Resultatet från vårt andra teamarbete kan beskådas här:

Hela presentationen kan beskådas här:  CreativityCourse-Chindogu

Fortsättning följer, två uppgifter återstår innan vi får vårt diplom!

Carina Gräsbeck/Öppna universitetet

För ett par månader sedan råkade jag se i mitt Facebook-flöde en notis om att MOOC-kursen “A Crash Course on Creativity” skulle starta igen i april. Det var fyra faktorer som gjorde att jag genast anmälde mig:
1) Det handlade om kreativitet—det som jag dagligdags behöver i mitt arbete
2) Det var Stanford University som erbjöd kursen
3) Den var gratis
4) Det var en ypperlig möjlighet att delta i en MOOC och få se hur det fungerade ur deltagandesynvinkel.
Sedan lyckades jag också lura med min kollega Carina Gräsbeck från CLL som kom på idén med att dokumentera våra erfarenheter i denna blogg.

Vänta nu­—vadå MOOC?

MOOC står för Massive Open Online Course, vilket betyder att det är fråga om online-kurser med ett mycket stort deltagarantal. Den här kursen har lockat över 22 000 deltagare från 147 länder. Hur kan det fungera med så många människor på en och samma kurs? Eller kan det ens fungera? Nu när kursen är inne på sin tredje vecka, är mitt svar ett tydligt “Det fungerar riktigt bra!”. I skrivande stund vet jag inte hur många av deltagarna som de facto är aktiva. Det finns säkert ett stort antal passiva deltagare utan avsikter att göra något.

Kursens hjärna är Tina Seelig, Ph.D i neurovetenskap och direktör för entreprenörscentret vid  Stanford University’s School of Engineering). Kursens kärna är en kursplattform; en enkel, stilig och redig sajt. Man loggar in och ser direkt vad som är på gång, vilken inlämningsuppgift som står i tur och vilken video man förväntas ta del av. Processen är tydligt beskriven och inget borde vara oklart. Plattformen innehåller också en sida med de samlade föreläsningarna inklusive tilläggsmaterial, diskussionsforum och en profilsida för det team jag tillhör och en annan för mig som individ.

Kursportalens startsida (klicka för större bild)

Varje deltagare ska fylla i sin profil, bl a ska man ange det timantal man tänker satsa varje vecka på denna kurs. Det här är smart utifrån två aspekter: Dels tvingas man formulera detta för sig själv, dels är det viktigt när det gäller att arbeta i team. Om en person angett 10 h/vecka kan den inte kräva lika mycket av en annan som angett 3 h/vecka. Via profilsidorna kan man också se varandras uppgifter som redan lämnats in och kommentera dem.

Omslaget till min självbiografi (klicka för större bild)

De två första uppgifterna gjordes individuellt. Den inledande uppgiften var att skapa omslaget till sin självbiografi inklusive titel och underrubrik. Utöver detta skulle man skriva en kort biografi. En rolig start på kursen! Och mycket fascinerande var det att ta del av de andras skapelser! Bland deltagarna finns allt från konstnärliga genier till vanligt folk som kämpat med datorn. Men här var det nu viktigt att komma ihåg att det inte var ett prov i Photoshop-kunnande, utan en första lek med fantasin.

Carinas bokpärm (klicka för större bild)

Den andra uppgiften förde oss ut på promenad i valfri omgivning. Tanken var att dokumentera allt man hade iakttagit i form av en mindmap. Som komplement till bilden skulle man skriva och reflektera över varför det är viktigt för kreativiteten med fokuserad iakttagelse.

Min iakttagelse-mindmap (klicka för större bild)

För nästa uppgift har vi bildat team och då kommer det att handla om tuggummi. Ja, du läste rätt. Tuggummi.

För att citera Tina Seelig: Creativity rules!

Maria Sundström/Lärcentret

Länkar:
Om MOOC: en.wikipedia.org/wiki/Massive_open_online_course
Tina Seelig: www.youtube.com/watch?v=gyM6rx69iqg
A Crash Course on Creativity: venturelab.stanford.edu/creativity

En aktuell strategisk fråga för universiteten är hur de skall lösa hanteringen av en bredare studerandeprofil. Alltfler vuxna söker sig till universiteten, antingen som grundstuderande eller för att utveckla sin kompetens. Många av dem har arbetslivserfarenhet och kompetenser som kan valideras inom tilltänkta studierna. Valideringsprocessen bör vara rättvis, pålitlig, förutsägbar, öppen, mätbar och kvalitativt högtstående så att alla sökande valideras jämbördigt och så att den validerade kompetensen kan konstateras vara på högskolenivå. Informationen till potentiella sökande bör vara klargörande och lättillgänglig. Valideringsprocessen kräver tid och engagemang av den sökande. Valideringen skall vara studerandecentrerad och heterogeniteten bland sökande och studerande ställer höga krav på handledningsresurser och kompetens hos handledare. Detta innebär att tillräckliga handledningsresurser bör kunna erbjudas. Handledningens kvalitet spelar en avgörande roll för hela konceptets framgång.

Validering är ett utbildningskoncept som förenar behovet av utbildning med möjligheten att identifiera och erkänna kompetens hos studerande. Validering bör ingå i universitetets normala verksamhet och universitetet bör vidta nödvändiga åtgärder för att inleda validering av befintlig kompetens hos dem som söker in till universitetet. Att i utbildning förena praktiskt kunnande, teoretisk insikt och personlig tillväxt är någonting som är specifikt för universitetet.

Allt detta och litet till diskuterades i en paneldebatt på ett valideringsseminarium i Umeå i mitten av april. Debatten var en del av ELiA2:s avslutande projektseminarium och en av debattörerna har reflekterat kring temat http://blogs.abo.fi/larcentret/2013/04/12/erkannande-av-reell-kompetens-for-vem-varfor-och-hur/