”Jag är inte religiös”
Idén om religiösa människor är ett av det liberala samhällets sätt att hantera kristendom. Om man tänker sig religion som en hobby, ett intresse, en läggning, jämförbar med intresse för fotboll, jazz eller matlagning, då passar det bra in i den liberala samhällssynen. ”Om du vill gå i kyrkan, fine, det berör inte mig.”
Problemet är förstås att detta är så långt från vad kristendomen säger om sig själv – när den inte med våld pressas in i liberal tvångströja förstås. Enligt kristendomen är det nämligen helt irrelevant hurruvida du gillar att gå i kyrkan, huruvida du tycker det är viktigt att leva rätt, eller huruvida du har för vana att söka förklaringar till livet som går bortom det strikt materiella. Enligt kristendomen är Gud i alla fall den viktigaste faktorn i ditt liv.
Så dogmen ”jag är inte religiös” handlar alltså om en mer eller mindre medveten omformulering av vad kristendom är, med ett tydligt syfte – att hantera det faktum att man inte vill veta av den. Hjeresen visar att man kan använda den på olika sätt, vissa ganska harmlösa, när man främst syftar på att man inte går så ofta i kyrkan, fast man nog tror (här är jag inte säker på att jag håller med om att detta är harmlöst!). Men alvarligt blir det just när man använder det i betydelsen ”Jag kan inte komma i stämning”
Det är religiös känsla man efterlyser, och med känsla menar man i detta sammanhang precis detsamma, som när det gäller till exempel musik. Om man har religiös känsla, så bör den väl yttra sig i att man kommer i stämning och känner sig helt annorlunda till mods än man gjorde innan man gick till kyrkan eller till ett möte, öppnade Bibeln eller gav sig till att bedja.
(Här har Hjeresen en liten viktig poäng också. Kyrkan hävdar ofta, i Barthiansk anda, att kristendomen inte handlar om religion, att den inte går att jämföra med andra ”religioner”, utan handlar om Guds ord till människan. Det låter fromt och bra, men förbiser att när människor säger att de inte är religiösa är det just kristendomen de tar avstånd från, inte från religioner i andra delar av världen som de knappast har någon förstahandserfarenhet av.)
Hjeresen vill givetvis inte förneka att känslor är relevanta i kristendomen, utan poängen är just att kritisera den reduktion av kristen tro som sker här, ”religion handlar (bara) om känsla”, då kristendomen med rätta talar till hela människan, och människor av alla typer (inte bara ”känslomänniskor”). Tvärtemot känslorus är den naturliga hållningen inför det kristna budskapet ett nyktert mottagande.
Men det finns ytterligare en aspekt. Den religiösa känslan är ingen påhittad sak, och tvärtemot vad ”den moderna människan” påstår är hon i högsta grad ”religiös” i denna mening. Poängen är att hon söker den religiösa känslan i andra sammanhang en kristendomen: vidskepelse, hemliga sällskap, mystiska läror, olika specialfrågor som engagerar (vilka de är har dock förändrats en hel del senda Hjeresen skrev – han räknar upp ”nykterhetsfrågan, råkostsaken, nakenkultursaken, likbränningssaken etc”), personkulter samt givetvis tron på vetenskapen och teknikens frälsande förmåga.
Det ironiska är alltså att den moderna människan försvarar sin religiositet genom att ta avstånd från kristendomen genom att förvränga den till ”religion” och sedan beskriva sig själv som icke-religiös!
