Recensionerna fortsätter droppa in (väntar ännu på den första i svensk press!). Den här är speciell, eftersom den är skriven ur ett sekulärt perspektiv av Nora Hämäläinen i den finlandsvenska vänstertidningen Ny Tid. Likt flera andra recentioner så upplever jag den trevliga känslan att hon har förstått vad jag försökt säga, vilket verkligen inte alltid är fallet när man läser referat av ens texter.
Hon efterlyser en mera nyanserad samhällsanalys, vilket egentligen är en komplimang eftersom det inte verkar bero på att hon tycker jag generaliserar utan snarare inte är tillräckligt ingående. Jag valde medvetet att inte vara särskilt konkret i just samhällsanalysen, och strök de sista hänvisningarna till konkreta händelser och situationer i sista genomarbetningen, helt enkelt av två orsaker, dels för att jag inte ville att texten skulle åldras så snabbt, men framför allt för att jag inte har så mycket att tillföra där, det finns gått om böcker som sysslar med det och det är viktigt att läsa dem. Jag ville hålla boken fokuserad på det som inte kanske beskrivits så här så ofta tidigare.
Jag vet att detta citat kan uppfattas som lite skrytsamt, men jag måste säga att det kanske är det finaste som någon har skrivtit om mig någonsin, så jag kan inte låta bli.
Men att man överhuvudtaget kommer på tanken att ställa alla de här kraven på Hagman har att göra med den överraskande, finstämt analytiska, rörliga intelligens som han överlag visar upp i sin text, med tonfall som naturligt och ogenerat rör sig mellan aktivistens, forskarens och församlingsprästens.
Jag samlar länkar till alla recensioner jag hittar här.
