Detta är ingen recension. Marcus är en god vän till mig, så det vore absurt av mig att försöka recensera hans bok. Så det här är vad jag säger om boken när någon frågar vad jag tycker om den, och jag vet att Marcus antingen hör på eller kommer att få veta vad jag sagt.
För det första: det är inte en bok jag skulle läsa om jag inte kände Marcus. Det är inte ett omdöme om boken utan en faktautsaga om mina läsvanor. Jag läser väldigt lite skönlitteratur, och den skönlitteratur jag läser brukar nog behandla andra saker – och oftast vara skriven för länge sen. Så jag är på sätt och vis inte rätt person att uttala mig.
That said, detta är en synnerligen välskriven bok. Innan jag lärde känna Marcus trodde jag att jag möjligen var ganska bra på att skriva själv, men efter att jag diskuterat skrivande med honom har jag insett att han är på en helt annan nivå. Jag har en del bra trick, han kan det här. Och det märks verkligen i boken. Inte en enda gång hakar jag upp mig på att något är dåligt formulerat, att bilder skulle vara krystade eller beskrivningar osäkra. Tvärtom, man sugs så in av språket att man (nästan*) helt accepterar den värld som här beskrivs. Trots att det inte finns några irriterande cliffhangers har jag svårt att sätta boken ifrån mig.
Ett exempel bara. Speciellt i finlandssvensk litteratur förekommer ofta (jag tänker här på riktigt kända namn) en ytterst patetisk form av läsarsmicker som går ut på att man låter handlingen utspela sig i en för läsaren känd stad, som beskrivs så att läsaren känner igen sig, ja man kunde säga att man känner igen platser ”där vi en gång gått”. Det här har sällan någon annan funktion än att skapa en konstgjord kontakt till läsaren, en billig typ av underhållning, ett slags litterär Google street view.
Marcus sysslar inte med sånt. I stället känner den som bor i Åbo igen vissa detaljer – det finns en å med restauranger i, t.ex, men känslan i staden är som ett Åbo – passande nog – på kokain, ett Åbo som har förvandlats till New York eller Berlin. Man der Åbohanken för sin inre blick, men byggnaden har 12 våningar. Staden liknar karaktärerna i boken, som också är ”larger than life” på ett sånt här konstgjort sätt.
Boken ”handlar” om – som jag ser det – att försöka leva ett liv utan mening, vilka saker man kan syssla med för att få struktur på tillvaron när inget har något syfte – en ganska saklig beskrivning av vår tid. Huvudpersonerna sysslar bara med en massa spel vars mål och mening är oklar för alla, framför allt dem själva. De glimtar av allvar som förekommer – vänskap, kärlek – går inte att formulera och försvinner därför i ett flöde av sysslor som bara bygger upp fasader på fasader. Finns det något under all yta? Nyckelrepliken i boken är den där huvudpersonen hippt postmodernt frågar om det är någon skillnad på att bry sig om och att handla som om man bryr sig om. När svaret antyder att frågan inte är så enkel som han tänkt sig leder det till ett inre kaos som fyller verkligheten.
Jag har bara två invändningar. Det första är kanske mest mitt problem, nämligen att American Psycho är en så tydlig referens. Kanske mest mitt problem, för jag avskyr verkligen den boken. Det finns många andra referenser också – se titeln – men jag tycker mig se att det här lånas det lite för mycket. En recensent nämnde Clockwork Orange, vilket inte alls hade slagit mig.
Det andra är mera en fråga – som jag inte vill ha ett svar på från författaren. Dessa människor, skall man förstå dem som karikatyrer av verkliga människor, eller som realistiska beskrivningar? Eller som ”karaktärer” vars koppling till ”verkligheten” egentligen är helt ovidkommande? Jag förblir osäker.
Hur som helst, det jag känner när jag läst boken är framför allt stolthet för att jag har en så begåvad vän och förväntan över vad han ska åstadkomma framöver.
*(Du kanske undrar över vad det var jag inte accepterar i boken? Att huvudpersonen lyssnar på U2… Fast det kanske är American Psycho som spökar igen.)
