Den nordiska teologiska världen är rätt liten, så det är känsligt att uttrycka sig väldigt direkt om en bok som denna. Å ena sidan bör man väl lyfta fram att denna bok är ett lovvärt försök att göra teologisk reflektion där den teologiska traditionen och dagens kyrka utgör de centrala polerna. Sådant behövs det mera av. Sedan är ju sådana här artikelsamlingar alltid ojämna, ett par artiklar här tycker jag är riktigt bra. Det är artiklar där författarna verkligen går in på djupet i Luthertexterna och erbjuder fräsha tolkningar. (Ok, det handlar om Henry Cöster och Thomas Ekstrands bidrag).
Ändå måste jag nog säga att det är frestande att använda boken som ett exempel på vad som är fel med nordisk teologi idag. Jag skall hålla mig till några generella kommentarer för att inte utpeka någon särskild skribent.
För det första känns många av texterna teologiskt ytliga. Man tar någon tanke som man identifierar som Luthersk, t.ex. personligt ansvar, och kör med den, utan att på allvar gå in och undersöka vad Luther i sin specifika kontext, och på sin specifika position i den kristna traditionen kunde tänkas mena med frihet. Sen prövar man denna tanke mot olika moderna tankeströmningar, och kommer fram till nåt slags resultat om Luthers eventuella relevans i vår tid. Ofta lutar man sig starkt på sociologiska resultat eller något slags fingertoppskänsla.
Det blir liksom kritiskt på fel sätt. Istället för att på allvar ställa frågan ifall man i Luther finner verktyg för att kritiskt granska vår tid (vilket jag nu personligen inte är så övertygad om) så placerar man sig egentligen bara i en pågående nutida diskusion, och rekryterar Luther för sin sak. Den kritiska udden – t.ex. mot modern individualism – kommer då inte egentligen från Luther eller från kristendomen utan från mer eller mindre sekulärt tänkande. Riktigt absurt blir det när man som en av författarna hävdar att man i den moderna sociologin kommit fram till att människan nog inte, som traditionell kristen människosyn hävdar, är en autonom atomistisk individ. Det här är nog lite pinsamt.
Men det som stör mig personligen mest är att man ännu på 2000-talet så lätt faller in i ett vi och dom tänkande där ”dom” helt klart är den katolska kyrkan, eller i nåt fall den reformerta traditionen. Jag inser det knepiga i att bryta en femhundra år gammal ovana men det är faktiskt helt oförlåtligt. Det måste finnas ett sätt att lyfta fram Luther utan att göra det mot andra kristna. Om inte kanske det är bäst att låta bli.
