En av de största olyckorna i kyrkans historia är förlusten av sambandet mellan nattvardsfirandet och den kristna gemenskapen. Det här sker gradvis, ungefär mellan år 1000 och 1300. Före det var det självklart att tyngdpunkten i nattvardsfirandet var på handlingen, nämligen delandet av en måltid som innebar att när vi äter Kristi kropp och blod blir vi Kristi kropp, Kyrkan.
Under denna period uppstår en kontrovers i kyrkan om huruvida nattvarden skall förstås symboliskt eller som en verklig närvaro (realpresens). I den tidiga kyrkan, t.ex. hos Augustinus är det, igen, en självklarhet att bejaka båda dessa perspektiv, utan att man såg någon konflikt i sammanhanget. Men nu börjar vissa teologer se betoning av det symboliska som ett förnekande av realpresensen, och tvärtom. Den här kontroversen är bakgrunden till de olika syner som utkristalliseras under de följande århundrandena, men resultatet blir i alla former att man börjar betona nattvardselementen, snarare än nattvardsfirandet, ”närvaron” framon ”skeendet”. Att nattvarden skapar kyrkan (som de Lubac uttryckte det) faller i glömska, åtminstone i teologin.
Men kyrkan är en märklig plats. I dag, på skärtorsdagen då kyrkan minns instiftandet av nattvarden sjöng vi denna psalm: Konung med törnekrona. Tredje strofen lyder:
Konungars konung rena,
oss med din starkhet bär
och till ett folk förena
alla som dig har kär.
Samla oss alla uti ditt namn,
stilla vår längtan i din famn.
Konungars konung rena,
du vår salighets källa är.
Man kunde invända att nattvarden inte nämns i denna psalm, och det är sant. Men när den sjungs på skärtorsdag är det klart att ”vår salighets källa” är brödet och vinet som förenar oss till ett folk, som strävar efter att i stället för att följa världens nycker och följa de lockelser som den vill sälja åt oss, stilla all vår längtan i Kristi famn.
