”Herren vår Gud är en konung i makt och i ära.”
Det här är en av mina favoritpsalmer, för mig evigt kopplad till His Master’s Noise skiva från 90-talet. Texten är ganska platt (det är Topelius översättning, hans psalmer är alla ganska platta), men fungerar i sitt sammanhang, oftast som lovpsalm. Andra versen måste få mången mera oövertygad gudstjänstdeltagare att tänka ”Nån måtta får det väl vara…”:
Pris vare Herren som allting så härligt bereder,
som oss har skapat och skådar i nåd till oss neder,
som i all nöd
skänker oss välfärd och bröd
och sitt beskydd kring oss breder.
Det här är varken ”framgångsteologi” eller något slags kryptiskt kontrafaktuellt argument. Den här versen ter sig absurd bara om man utgår från att ”välfärd” är något som kan definieras objektivt. Versen måste förstås utgående från kyrkans egen förståelse av hur livet är när Herren allting ”härligt” bereder.
Kristen välfärd ser inte sällan ut som lidande eller meningslöshet ur världens perspektiv. Att tillbe den kristna Guden som Herre och Konung innebär just ett sådant omdefinierande av vad ett lyckat liv innebär.
