Om vi tänker oss den ekumeniska rörelsen som ett knytkalas är den lutherska kyrkans viktigaste bidrag psalmboken. De ortodoxa bidrar med sin rika liturgi, katoliker med sin djupa och mångfacetterade teologiska tradition, den radikala reformationens arvtagare med sin radikala efterföljelse. När det blir lutheranernas tur blir det sång. Det är inte Bibeln som är de lutherska kyrkornas egna bidrag, den har alla de andra redan, inte bekännelseskrifterna (vem vill vara den som förstör stämningen på en fest?), det är psalmboken.
Inte så att inte andra kristna inte kan skriva sånger – psalmboken vore inte vad den är utan fornkyrkliga, anglikanska och frikyrkliga bidrag. Det fantastiska består i att sammanfatta den kristna traditionen i form av en sångbok. I psalmboken motverkas det som är den lutherska kristendomens största problem, tendensen att tro, liv och tillbedjan glider isär. Här är de alla ett.
Man kan lätt sluta sig till vad folk har för sig på söndagsförmiddagarna utgående från deras åsikter om psalmboken – de som klagar stannar hemma, de som regelbundet går i högmässan dras så småningom in av dess alldeles egen charm och slutar gnälla om otidsenlighet, brist på variation och tråkighet. Psalmerna formar vår värld, ”döper våra tankar” för att låna en fras av Isak av Nineve. När försommar blir blomstertid, kvällen påminner oss om det som ”sviker och bedrar”, julmorgon signalerar att kärlek triumferar då formas vi efter Kristi sinnelag. Det är så vi blir kyrka.
Psalmerna utmanar oss, tvingar oss ta till oss den kristna trons radikalitet. Vem vill följa en mästare som är ”främling och fredlös”? Vill man höra till en kyrka som kallar sig själv för ”de otacksammas skara”? Psalmboken garanterar ett djup i vårt trosliv – i motsats till många andra typer av kristna sånger finns här inte bara teologiskt genomtänkta texter utan även en bredd av stämningar och upplevelser.
Jag använder psalmboken på två sätt när jag sjunger ur den. Jag tänker mig att alla kristna kan syssla med dessa saker, men det är klart att det här är två rätt ”teologiska” sätt att förhålla sig till psalmerna. För det första använder jag den som just en sammanfattning av ut- och genomlevd kristendom. Det betyder att om jag börjar försöka formulera en tanke om någon aspekt av den kristna tron, t.ex. hur man skall förstå förhållandet mellan nattvarden och kyrkan, så förväntar jag mig att hitta stöd för den i psalmerna. Om jag inte gör det har jag ett problem, och jag får börja fundera på hur jag tänker fel. Men det är en stor glädje att upptäcka att något man tror sig ”hittat på” faktiskt redan formulerats sekler tidigare. På det sättet binder psalmboken samman oss kristna som lever vid olika tidpunkt i historien.
Det andra sättet är mera kreativt, en utmaning som jag härmed riktar till alla Kummins läsare. Varje söndag, eller varje söndag när jag lyckas ta mig till kyrkan, så väljer jag en av de psalmer som sjungs i högmässan som jag sedan kort kommenterar i min blogg (blogs.abo.fi/phagman). Det kan vara hela psalmen, en vers eller en rad som på något sätt väcker mitt intresse. Som teolog tenderar jag förstås kommentera teologin i psalmen, på vilket sätt den reflekterar eller utmanar vår förståelse av vad kristendomen går ut på. Men någon annan kan säkert hitta andra perspektiv att utveckla. Varför inte fördjupa dig i psalmförfattarnas liv? Eller försöka ta reda på i vilken historisk situation psalmen kommit till eller spridits? Eller fokusera på melodins musikaliska kvaliteter?
Denna lilla övning har åtminstone två fördelar. För det första ändrar det – tror jag – på ett positivt sätt hur jag sjunger psalmerna i kyrkan. Det är lite spännande om man skall ”hitta något” också denna söndag i någon av de psalmer som sjungs, vilket innebär att jag fokuserar mer på att lyssna på vad psalmen har att säga. För det andra innebär detta att jag måste tänka och formulera mig kring andra delar av den kristna läran än de som jag spontant intresserar mig för.
Självklart behöver man inte tycka om alla psalmer i psalmboken. Själv kunde jag till exempel klara mig bra utan de flesta av psalmerna skrivna av Luther, och jag tycker också att vi som kyrka har sjungit mera om stränder och gräs än vad som kan vara nyttigt i längden. Men det finns tillräckligt många psalmer som har börjat spela en så stor roll i mitt liv, så att försök att beskriva det nästa inte kan låta annat än sentimentalt. Jag tänker t.ex. på de psalmer som sjungs vi kyrkoårets högtider. De har blivit en del av vem jag är, vem jag vill vara. Om jag inte får sjunga ”Vad ljus över griften” på påsksöndag går jag sönder, och ”Dagen är kommen” är det som gör hela julhelgens kommersiella högljuddhet och stress värd att genomlida. Sådana psalmer har blivit fasta punkter i min tillvaro. Jag kan inte leva utan dem.
