Vad skulle hända om kyrkan verkligen gjorde skapande av gemenskap till kärnan i sitt liv? Små men avgörande förskjutningar. Kyrkan består av gemenskaper redan nu men ofta uppfattas detta vara sekundärt i förhållande till något högre syfte. Mer och mer ses kyrkan (och ser sig kyrkan?) som en serviceproducent som bistår människan med hennes ”andliga behov”. Det kan man förstås göra men då är man inte kyrka i kristen mening.
Genom att ställa frågan ”bidrar detta till att skapa gemenskap?” kunde man göra en grov men effektiv inventering av kyrkans verksamhet. Jag tar bara ett exempel – de människor som ser tillbaka på en tid när de var aktiva i församlingens ungdomsarbete som något positivt minns en varm gemenskap. De som har mörka och traumatiska minnen minns ett sammanhang där det aldrig var nog att bara ha det bra tillsammans, det krävdes alltid något mer, något andligt.
Frågan om gemenskapens plats i kyrkan är avgörande inte minst på grund av att kyrkan äger en unik ”gemenskapsmaskin”, nämligen gudstjänsten, som i dag ofta går på tomgång. Motorn är i gång, men ingen gemenskap skapas, kanske för att man glömt bort vad maskinen ska användas till.
Handlar inte gudstjänsten om att tillbe Herren? Precis, men vi tillber en Gud som vill bli tillbedd genom att vi låter oss formas till ett folk. Det är därför gudstjänsten inleds med en syndabekännelse, eftersom sann gemenskap måste bygga på att vi är ärliga med varandra om vem vi är. Det är därför gudstjänsten avslutas med en måltid (med eventuell efterfest på kyrkkaffet), för det är när vi äter tillsammans som vi ser att vi hör ihop.
Vi lever i en värld där kravet på att vara en självständig individ ofta uppfylls i form av djupt ensamma människor. Gemenskap av alla de slag är därför något mycket värdefullt i vår tid. Men kyrkan har givetvis en strävan efter en särskild typ av gemenskap, nämligen gemenskap som överskrider de gränser vi människor skapat för att hålla ordning i vår värld.
Det här är inte lätt men kyrkan måste försöka om hon ska vara trogen sin Herre. Är det möjligt för tonåringar att ha gemenskap med pensionärer? Är det möjligt för medelålders människor födda i Finland att ha gemenskap med personer med invandrarbakgrund? Det skulle i så fall inte bara vara potentiellt livsförändrande gemenskaper för alla involverade. Sådana gemenskaper skulle framför allt vara den konkreta (om än bristfälliga) bild av Guds rike som Jesus grundade sin kyrka till att vara.
