I den bok som jag snart har färdig behandlar jag folkkyrkans framtid. Eftersom det verkar orättvist att jämföra den vision jag beskriver med dagens läge har jag skapat en kort, lekfull, spekulation om hur folkkyrkan i de nordiska länderna skulle kunna se ut om drygt 15 år. Eftersom jag inte har någon data om detta skulle jag gärna få feedback på detta. Vad tycker ni, verkar detta som ett rimligt scenario, förutsatt att kyrkorna fortsätter som idag? (Syftet med min bok är förstås att argumentera för ett sätt att undvika detta scenario). Fantisera gärna vidare med mig!
Den nedåtgående trenden när det gäller medlemmar och därmed inkomster har fortsatt och förstärkts under det senaste decenniet. Allt fler städer och kommuner ser att kyrkan helst inte besöker skolor för att hålla andakter och liknande, eftersom mindre än hälften av barnen numera är medlemmar i kyrkan. Det innebär att en generation unga människor växer upp där bara ett fåtal har kontakt med kyrkan.
Verksamheten i kyrkorna har förändrats på flera sätt. Eftersom kyrkans inkomster har minskat tvingas man prioritera. Genom att slå ihop församlingar har man i någon mån kunnat minska på byrokratin, men ökande krav på uppföljning och dokumentation har i stort sett ätit upp denna förändring. I praktiken betyder detta att kyrkans verksamhet allt mer koncentrerats till centralorter, och många kyrkor står stängda, åtminstone under vinterhalvåret.
Personalen i kyrkan har minskat. Det har varit en tung och konfliktfylld process. Präster och vaktmästare har drabbats minst, eftersom dessa är nödvändiga för begravningsväsendet som har fått allt större betydelse i kyrkans liv. Även kyrkvigslar är populära och på många större orter har kyrkan ordnat särskilda äktenskapsenheter som avlastar församlingarna och erbjuder närmast skräddarsydda vigslar enligt brudparens önskningar. Det är en omdebatterad fråga huruvida kyrkan borde ta betalt för denna service – konkurrerade aktörer anser att kyrkan snevrider konkurrensen.
Kyrkomusiker och diakoniarbetare finns kvar i alla församlingar, men få församlingar har fler än en kantor, och även diakoniarbetet har skurits ner i större församlingar.
Kraftigast har nedskärningarna varit bland barn- och ungdomsarbetare, och dessa förekommer idag egentligen bara i större städer. På många platser har diakoner kommit att få ta över arbetet, men i praktiken har arbetet med barn och unga minskat betydligt. Eftersom församlingarna inte kunnat avskeda präster och vaktmästare i någon större utsträckning, inte heller kanslipersonal, så var denna grupp den enda som fanns kvar att ta av. Kyrkan satsade i mitten av 2010-talet stort på att skapa en nationell nätbaserad konfirmandundervisning, ”den största förändringen i kyrkans historia sedan tryckpressen” som vissa kallade den, som dels skulle möta ungdomarna i deras vardag och dels avlasta församlingarna. I början verkade det vara en framgång, men när pengarna som satsades på att sätta igång projektet tog slut och systemet blev mera statiskt minskade intresset rätt snabbt.
Gudstjänst firas fortfarande i varje församling varje söndag, men eftersom församlingarna är betydligt större innebär det att även antalet gudstjänster minskat. Kyrkan har försökt kompensera detta genom att sända olika typer av gudstjänster över nätet, och denna tjänst används flitigt främst av äldre personer. Mängden som deltar i gudstjänsten har minskat totalt sett, men den genomsnittliga mängden besökare i en gudstjänst är i stort sett oförändrad.
De församlingar som klarar sig bäst är de som finns i stora städer, med centralt belägna domkyrkor som lockar mycket folk i form av turister och konsertbesökare. Speciellt vid jul har många det som tradition att besöka någon konsert eller dansuppvisning i kyrkan.
