En bekant till mig blev i helgen medlem i den anglikanska kyrkan, utan att sluta vara medlem i den lutherska kyrkan, där han är präst. Han är alltså nu medlem i två kristna kyrkosamfund och kan verka som präst i båda. Det som möjliggör det här är Borgåöverenskommelsen som innebär att de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum samt den anglikanska kyrkan delar nattvardsgemenskap och ämbete.
Det finns ett något mer spektakulärt exempel på ungefär samma sak. Enligt Taizékommuniteten upptogs Broder Roger i den katolska kyrkans gemenskap utan att han lämnade den reformerta kyrka han föddes in i – utan att konvertera – i och med att påven själv vid ett tillfälle gav honom nattvarden. Jag är inte säker på att katolska kyrkan helt delar den tolkningen av denna extraordinära händelse, men båda fallen pekar ut riktningen i det ekumeniska arbetet.
Thomas Merton (och Broder Roger) sa att arbete för kyrkans enhet handlar om att sträva efter att förena hela kyrkan i sig själv. Det betyder att ekumeniskt arbete handlar om att som individ och gemenskap låta sig berikas av andra kristna traditioner så mycket som möjligt, så att vi blir bilder av hur den förenade kyrkan en dag kan se ut.
Här finns en avgörande skillnad mot en äldre attityd som ofta funnits inom det ekumeniska arbetet: att utgå från att den egna traditionen ska bevaras intakt och framför allt godkännas som sådan av andra kyrkor. Men när det ekumeniska arbetet är klart kommer ingen tradition att se ut som innan.
Vad betyder det här för det ekumeniska arbetet i praktiken? Det betyder att det måste betraktas som ett stort misslyckande när någon konverterar från en kyrka till en annan. Att höra till en kyrka är som att vara gift. Att konvertera är som att begära skilsmässa. Ibland kan det finnas situationer där det är nödvändigt. Men det är alltid något som av alla parter måste uppfattas som något beklagligt, något som det gäller att göra det bästa möjliga av. Lika lite som man kan skilja sig för att man hittat någon bättre kan man konvertera för att man tycker bättre om en annan tradition.
Det vore alltså en gärning för ekumeniken om kyrkorna gick in för att göra det svårare att konvertera. Givetvis kombinerat med fortsatta strävanden att göra lösningar som Borgåöverenskommelsen möjliga. Då kanske färre skulle lämna sina kyrkor och uppblandningsprocessen skulle gå fortare, liksom min vän nu kan fortsätta att berika den lutherska kyrka han tjänar med inspiration från den anglikanska traditionen. I ett annat fall skulle han kanske lämnat den och skillnaden mellan de två kyrkorna skulle ha förstärkts genom att den lutherska kyrkan blivit en anglikanskt färgad medlem fattigare.
Dessutom: om andelen ”missnöjda” medlemmar ökade i kyrkorna skulle kanske pressen att möjliggöra lösningar som liknar Borgåöverenskommelsen öka.
