Ännu en teologisk självbiografi, som jag läser för höstens kurs. Den här kommer jag med säkerhet att använda – dels för att den bitvis är riktigt brilliant (ganska ojämn dock), men också för att den breddar urvalet, inte bara för att det är frågan om en kvinna, utan också för att hon jobbat primärt som religionslärare.
Utmärkande för Fogelklou är väl känslan av att inte passa in – ett återkommande tema i dessa biografier måste jag säga. Hon uppskattar t.ex. ungkyrkorörelsen, men ansluter sig inte. Mest hemma verkar hon känna sig i gränslandet mellan kristendom och socialism (ett annat återkommande tema!), men det avgörande för henne är att leva trogen mot det sanna livet, som hon uppfattar hotas när det sätts in i allt för bestämda former. Man kan nog kalla henne mystiker, och det finns ett starkt individualistiskt drag, men hon är mycket medveten om gemenskapens betydelse.
Jag läste lite Fogelklou som ung (när jag var i min ”mystikerfas” – n.b. att det är mystikerbegreppet jag har problem med idag inte människorna som begreppet används om), men fick nog inte ut så mycket – denna bok är en av tre memoarböcker och om jag finner tid läser jag gärna de andra två (Arnold och Resfärdig).
