I förra veckan skapades det i Sverige stora rubriker i nyhetstorkan kring en rapport från lobbinggruppen Svenskt Näringsliv (SN). Enligt denna borde man ge lägre stöd åt studenter i humaniora än åt dem som studerar hårda vetenskaper.
Atacken var vältajmad och verkar ha träffat en öm punkt, för Sveriges humanister reagerade med panik, och på ett sätt som jag egentligen tycker är mera skrämmande än Svenskt Näringslivs uttalande i sig.
De flesta bemötanden gick ut på att humanister minsann också bidrar till samhällsnyttan. Vissa betonar att denna nytta är ekonomisk, dvs att SN har fel i sin bedömning. Humanister jobbar till exempel med att lära blivande ekonomer att räkna och skriva. Andra argumenterade för en bredare förståelse av nytta, dvs att SN har felaktiga premisser. Allt i livet går inte att köpa för pengar.
Även om dessa båda grupper givetvis har rätt tror jag ändå kritik av det slaget missar poängen. Det alla dessa tre grupper (SN, deras ”moderata” kritiker och deras lite mera radikala kritiker) verkar vara överens om är att det finns något som en ”samhällsnytta” som vi alla kan vara överens om att stöda. Men om det är sant, då frågar jag mig om inte SN har rätt och humaniora faktiskt är helt onödigt.
Jag menar såhär. Så vitt jag kan bedöma så lyckades SN med det vi kallar en skenmanöver. Att ifrågasätta om humaniora bidrar till ekonomisk tillväxt är faktiskt inte så kontroversiellt, svaret är ”ja men på ett mindre uppenbart sätt en tekniska utbildningar”. Men genom att ställa denna ”provokativa” fråga lyckades man få folk att acceptera deras ideologiskt motiverade åsikt om vad samhällsnytta är. Man lyckades alltså osynliggöra de frågor vi verkligen borde diskutera: hurudant samhälle vill vi ha och hur skall vi nå dit?
För om jag ska försöka karaktärisera mitt jobb, som för ögonblicket får sortera under humaniora, så handlar det väl mera än något annat om att just ifrågasätta den idé om vad som är nyttigt i vårt samhälle som en grupp som SN arbetar för. Jag sätter ner alla min energi på att försöka få människor, studenter och andra, att inse att sådana som de har fel när de likställer nytta med vinst utan att fråga efter varifrån vinsten kommer. Med andra ord, ur deras synpunkt är jag, hoppas jag, ett hot mot ”samhällsnyttan” –just i kraft av den utbildning jag har skaffat mig vid universitetet. Och vice versa jag är lika övertygad om att de är ett hot mot samhällsnyttan – om vi nu ska använda ett så otympligt begrepp – så som jag förstår den.
Om humaniora alltså gör någon ”nytta” så kanske det handlar om att ifrågasätta just sådana som Svenskt Näringsliv, att lära folk avslöja deras retoriska svängar, derast strävan att få deras synnerligen specifika (och ur de breda massornas, för att inte tala om miljöns perspektiv, destruktiva) ideologi att framstå som något självklart, något man inte behöver diskutera. Att SN verkar oroa sig för humaniora är ett gott tecken, men humanisternas respons är inte lika uppmuntrande. Mera oroande är dock att vi alla är så benägna att vara överens i frågor vi helt enkelt inte vet svaret på. Det är just dessa frågor vi borde strida om.
