”Religion är opium för folket”
Hjeresen avslutar sin bok (det kommer ännu en sammanfattande avslutning) med en diskussion kring Marx berömda maxim. Han utgår, likt de flesta andra, från Lenins tolkning av frasen: ”Marxismen har alltid betraktat samtliga moderna religioner och kyrkor och samtliga religiösa organisationer som redskap för den borgerliga reaktionen, som försvarar utsugningen och vill bedöva arbetarklassen” (Marx ursprungliga mening är som bekant lite annorlunda). Hjersen säger vidare att det ”idag” inte alls bara är marxister som använder tanken, utan många flera även om man ofta tänker sig det hela mera individualistiskt så att man uppfattar religion som något svaga människor som tyr sig till när de inte vågar acceptera ”verkligheten”.
Sedan gör Hjeresen en vänding som sannerligen inte är politiskt korrekt, men som inte saknar poäng. Han hävdar att tanken att religion leder till politisk passivitet är sant för många andra religioner, så som buddhism, hinduism och Islam. Gällande Islam kan det låta konstigt idag, när många uppfattar att Islam framför allt är för politiskt, men det ligger något att buddhism – speciellt i dess västeländska kommersialierade form uppmuntrar till flykt från politisk verklighet och att hinduismen med sitt kastväsende inte direkt har utgjort en politiskt radikal kraft (även om hinduismen ju är extremt heterogen företeelse där allt möjglit förekommer.
Men Hjeresens poäng är egentligen att argumentera för att kristendom varken teoretisk eller praktiskt är politiskt passiv. Det är inte svårt att hitta bibelord som uttrycker ett klart samhällsengagemang och det här känns nästan väl självklart idag – men vi måste komma ihåg att Hjeresen skriver för det politiska uppvaknande i kyrkorna som skedde i slutet av 60-talet.
När det gäller den praktiska sidan – hur kyrkorna handlat i historien är Hjeresen väl medveten om att ”Kyrkan har många synder på sitt samvete”:
Inte nog med att hennes representanter ofta hållit de rika om ryggen och sörjt för att i bästa mening lugna de fattiga med en himmelsk tröst, utan många av kyrkans män har också själva varit mer än lovligt ivriga att tillbedja både Mammon och Gud.
Emellertid är detta bara ena sida av saken. Man bör komma ihåg att den är kyrkan som
lärde världen att värna om barnen. Det var kristendomen, som skapade den första sjukvården, de första sjukhusen, den första fattigvården.
Samtidigt är Hjeresen mån om att säga att det här är ett områden där kyrkan har misslyckats och att hon därför inte kan vifta bort anklagelsen om att vara opium för folket. Men sedan gör han den vändning som vi nu börjar känna igen som typisk. Han konstaterar att det ju inte är så att nutidsmänniskan annars är skeptisk till olika former av ”opium”. Tvärtom är vår kultur totalt beroende av bedövningsmedel, inte bara i form av stimulantia utan framför allt i form av underhållning. ”Så länge man kan få cigaretter och biobiljetter, blir det knappast någon revolution i Europa”.
Frågan blir då varför man är så mån om att beskriva just kristendomen som opium för folket för att därmed avfärda den?
Därför att hon innerst inne vet, att kristendomen inte verkar som opium. Hon vet alltför väl att kristendomen väcker henne ur alla ljuva drömmar och kastar henne ut i vardagens verklighet, ut till människor som de är, för att dela livet med dem. Hon vet att kristendomen, långt från att utmåla tingen i ett rosenrött skimmer, i stället avslöjar varenda människa i hennes grå ynkedom.
