Det är svårt att inte gilla en psalm som börjar ”Herre du vandra försoningens väg, själv både flykting och fredlös”. Man undrar, är vi verkligen kyrka nog för en sådan Herre? Tar vi på allvar till oss vilken utmaning det är att tillbe en fredlös flykting? En papperslös asylsökande?
Det här är också en typisk 70-tals psalm, och den går på gränsen mellan radikalt utmanande och småjobbigt pedagogisk. Lite får jag känslan av att den visserligen är riktad till ”Herren”, men att den egentligen är skriven för att tala till dem som sjunger. I att finna den balansen ligger säkert den svårast utmaninen för den som skriver psalmer och lovsånger.Ta andra versen:
Herre, du visar oss frihetens väg
Fri är blott den som kan tjäna,
den som av kärlek kan glömma sig själv,
den som fått mycket förlåtet.
Visa oss vägen, du frihetens Herre.
Ge oss nu viljan att gå den.
Den här versen är ju sann – det är inget fel i det den vill förmedla. Men speciellt den andra raden känns lite skriva på näsan, speciellt som den följer på den första raden. Sen är raderna tre och fyra riktigt lysande, en snygg Jesusreferens, som sitter väl. Som sagt balansen är knepig.
Psalemns styrka ligger i hur det arbetar med det knepiga i att ha en Herre i en tid där man skall vara sig själv nog.
Psalmen går i 6/8-takt, vilket aldrig är fel.
