Den baptistiska traditionen är kanske inte direkt känd för liturgisk medvetenhet. Men det är rätt mycket en fråga om hur man ser på saken. Ur en annan synpunkt är liturgi definitivt en av hörnstenarna i vår rörelse. Grekiskans leitourgia betyder nämligen ordagrant ”folkets arbete”. Det kunde handla om vad som helst som en grupp människor kommer samman kring för att göra. Till exempel att gräva ett dike.
Eller att resa ett tält. Eller koka köttsoppa. Den direkta översättningen av leitourgia till finlandssvenska är alltså ”talko”. Ett gemensamt arbete. Och jag tror inte att jag är ensam om att, usel kroppsarbetare som jag är, uppleva att svettiga sommareftermiddagar på Humle, när det där tältet skall upp ännu en gång, hört till de stunder där jag känner mig som starkast delaktig i gemenskapen. När jag var tonåring rynkade jag på näsan och sade ironiskt om min hemförsamling att dess viktigaste högtid var dagen då kyrkan storstädades. Nu, lite äldre och mindre ironisk inser jag att det verkligen var dessa dagar vi var kyrka på riktigt. Det är gudstjänst att torka damm i en takkrona som den i Vasa.
Ändå, det jag försöker säga här är inte att vi har fattat det som resten av kristendomen misstagit sig på. Jag tror vi behöver tänka mera på det sätt vi firar gudstjänst på. Dels det, förstås, att också den bör vara ”folkets” arbete, inte pastorns. Som tur har vi den goda vanan att de flesta medlemmar i församlingarna har någon uppgift i samband med gudstjänstfirandet. Men det finns nog ändå en risk att vi däremellan mest sitter och tittar på. Men gudstjänsten borde vara något vi gör, inte något vi besöker.
Nu är det här en knepig sak att säga i vår tid, för är det något vi gör för mycket är det arbetar. Skall vi nu behöva arbeta även på söndag? Ja, men det avgörande är vad vi arbetar på. Det är här jag tror vi behöver tänka mera, och kanske lära oss av andra kristna. Vilket arbete är det vi väntas utföra? Det måste vara något mer som åstadkoms än att systemet rullar på.
Det vi gör är gemenskap. Den måste ständigt arbetas på. För att vara en verklig församling måste vi vara en gemenskap som litar på varandra, som ärligt kan tala med varandra. Som kan förlåta varandra och be om förlåtelse. Och det är det vi arbetar på i gudstjänsten. Det är därför kyrkan för länge sedan kom fram till att det är en god idé att vi börjar med att tillsammans bekänna vår syndighet, för att ta det mest uppenbara exemplet.
Varför torkar man damm i ljuskronan? Jo, för att den skall lysa bättre. Också vår gudstjänst är ett arbete på att vara världens ljus.
