Jag lyckades inte ta mig till kyrkan idag, men den här psalmen sjöngs i radiogudstjänsten från Sibbo kyrka. Den hör till mina absoluta favoriter, så det var ett enkelt val. Det är Fredric Cleves tolkning av en hymn ur Jakobsliturgin och som patristiker i botten får jag omedelbart känslan av att sjunga med ”änglarna och alla heliga” när den sjungs. Den är full med dogmatik i ordets bästa bemärkelse, man kunde hålla en hel föreläsningsserie i kristen dogmatik utgående från denna text:
Själv han står här mitt ibland oss,
talar till oss nådens ord.
Med sitt blod och sin lekamen
tröstar han oss vid sitt bord
Av det himmelsbröd han bryter
mänskan blir gudomliggjord.
Vad betyder det att bli gudomliggjord? Jag minns när jag första gången konfronterades med detta språk, så främmande i den frikyrklighet jag växte upp i. Det var säkert någon bok av Haldorf eller Stinissen, jag läste ton av dem i 20-årsåldern.
Det handlar om att leva nära den som är
Herren över alla herrar
mänska blev i ödmjukhet.
Just på grund av denna ödmjukhet, som vi är kallade att efterlikna, kan vi sjunga
Mörkrets välde snart för alltid
för hans fötter skall bli lagt.
Man kunde, antar jag, lätt missta dessa rader för något slags triumfatoriskhet:
Ljus av ljus från ljusets rike
kommer till oss med Guds makt
Längs hans väg på jorden håller
himlens änglar trofast makt
Det skulle emellterid vara ett misstag, Jesu väg var inte en väg i triumf, trots alla änglar, utan en väg mot det kors som väntar den som vågar peka ut de lögner vi bygger våra liv på i den här världen. Därför löftet: den som vågar följa honom på den vägen kommer också att ha Guds änglar som flankstöd.