Ah, fastepsalmer. Trots mitt intresse för asketism har jag svårt att undvika att tycka att fastan tar fram lutherdomens sämsta sidor. Allt detta ”jag är så misslyckad” som är så svårt att tro på, det blir så lätt hyckleri. Dagens psalm, På min väg av själviskhet, med text av Viola Renvall, kanske hör hemma i denna kategori, men jag har en något egensinnig tolkning som kanske räddar den.
Det är väldigt mycket självanklagan, speciellt i verserna två till sex:
Jag har bara tänkt på mig
och min egen vinning
medan du för min skull bar
törnen vid din tinning
och
Jag har inte bett till dig
inte som jag borde
inte tackat dig för allt
som du för mig gjorde
Osv. Märk väl, det här är väl i sak korrekt (nåja ”bara tänkt på mig” är knappast sant för de flesta). Jag är inte ute för att förneka ”syndens realitet”. Jag har bara svårt med den här individualistiska tolkningen av syndighet, det är jag och min synd inget annat. Därför tycker jag den sista versen är intressant:
På min väg av själviskhet
måste stum jag stanna
inför törnekronans ring
kring din bleka panna
Det här är kristen tro. Som jag tolkar psalmen är just all den där självömkan som finns i verserna innan ett uttryck för ”min väg av själviskhet”. Synden får oss just att fokusera på oss själva, också på våra misslyckanden, som om de vore universums viktigaste fråga. Därför, när vi möter Kristi lidande, så måste vi stanna och bli stumma, sluta gnälla om våra egna brister, och se att vi ingår i ett större sammanhang.