Liberalismen otillräcklighet som samhällsideologi och vägledning för vår moral blir mest tydlig när det handlar om att uppfostra barn. Ur ett liberalt perspektiv är skaffandet av barn närmast obegripligt. Det är svårt att tänka sig något sätt att bryta mot individens frihet som är mera fundamentalt än att ett par väljer att tvinga en individ att börja existera bara för att tillfredställa deras egen längtan efter barn.
Men det slutar inte där. Hela relationen mellan barn och föräldrar bryter mot allt som liberalismen tror på. Barn är fundamentalt underlägsna föräldern, har från början nästan ingen frihet alls och kommer aldrig i sitt liv kunna uppnå en jämlik status, det går aldrig att betala tillbaka de uppoffringar föräldern gör i tid, pengar och engagemang. Barnet förblir fundamentalt underlägset.
Ok, jag kanske raljerar, men det här är ett verkligt problem. Det ser vi i hur svårt det är att diskutera barnuppfostran i vårt samhälle. Vad vi än diskuterar: barnens mat, tv-tittande, klädval, relationer till andra barn, så följer diskussionen nästan alltid samma mönster. Man börjar med att fråga efter barnens bästa, och när ”experterna” inte kan ge entydiga svar landar diskussionen snart i vad som är socialt accepterat, hur man skall göra för att vara ok som förälder i omgivningens ögon. Så förskjuts fokus från hur barnen bäst skall uppfostras till hur vi som föräldrar bäst uppfyller omgivningens förväntningar på hur en förälder skall vara.
Det här innebär att de som i praktiken uppfostrar våra barn är de som har kontrollerar de sociala normerna. När det gäller barn är detta ett slagfält där experter och intresseorganisationer gör sitt bästa för att överrösta de kommersiella aktörerna. Tyvärr är det i praktiken ofta de senare som vinner, åtminstone när barnen börjar komma upp i dagisåldern. Då lär sig barnen snabbt det kommersiella samhällets grundregler: Du är vad du köper, de som inte har rätt produkter skall straffas. Treåringar som är såå förtjusta i Hello Kitty eller Cars är inte söta, de är hjärntvättade, redan formade till de konsumenter de kommersiella intressena vill ha oss till.
Grundorsaken till att vi så misslyckas som föräldrar är att vi som de goda liberaler vi är har lärt oss att egentligen borde vi inte alls påverka våra barn, utan bara hålla dem igång tills de blir tillräckligt stora för att kunna börja Välja Själv. Problemet är givetvis att de kommersiella aktörerna i denna mening inte är det minsta liberala, de gör allt vad de kan för att kunna påverka barnen så mycket som möjligt. Så när vi strävar efter ge våra barn ”frihet” överlämnar vi dem mer eller mindre oskyddade till fångenskap i kommersialismen.
Det här innebär att ett ansvarsfullt föräldraskap kräver att vi vågar gå emot det sociala trycket och uppfostra våra barn till sådana människor som vi vill att de skall vara. Självklart kan vi diskutera både uppfostringsmål och -metoder men allt det är ganska meningslöst så länge det som avgör till sist ändå är ”vad kompisarna får/gör”. Krasst uttryckt: att ta föräldraskap på allvar idag innebär att vi måste riskera att våra barn kommer utsättas för mobbning.
Här är de så kallade regnbågsfamiljerna föregångare. Ett homosexuellt par som skaffar barn gör det fullt medvetna om att de därmed bryter mot sociala normer och att barnen kan få lida för det. Men de anser att normerna är felaktiga och är beredda att ta konsekvenserna av sitt val. Vi är säkert många som har orsak att ta efter.
