Jag läser på internet att bönen Gud som haver ursprungligen (på 1700-talet) slutade vid ”står min lycka i Guds händer”. På 1800-talet tillkom raderna
lyckan kommer, lyckan går
den Gud älskar lyckan får
Den versionen lärde jag mig som barn. Sen fick jag veta att man inte skall be så, utan byta ut den sista raden mot ”Du förbliver fader vår”. Att tro att den som älskar Gud får lycka verkade vara för magstarkt i det sena 1900-talets samhällsklimat.
Jag misstänker att detta är den verkliga orsaken, även om man ibland hävdar att problemet med den äldre formuleringen är risken för missförstånd, att man tror att Gud gör skillnad på folk och folk, att det är den som Gud älskar som får lycka, och att Gud därmed inte älskar den som inte är lycklig. Det är rimligt om man utgår från att barn är dumma och att man inte kan förklara saker för dem. Dessutom är den nya formuleringen lika tvetydig: det ska ju vara ett kommatecken efter ”förbliver”, annars är hela raden bara en dum plattityd, och sådana är extremt farliga i böner.
Det är kanske inte överraskande att teologin var sundare på 1800-talet än på 1900-talet. Frasen ”Den Gud älskar lyckan får” är en av de mest kärnfulla formuleringar av det kristna livet jag känner till. Att leva med Gud handlar om att omdefiniera vad lycka är. Att älska Gud betyder inte att alla mina önskningar kommer att uppfyllas. Poängen är att som kristen måste jag lära mig att ”lycka” är att älska Gud. Med andra ord: kristendomen ger inte mig allt vad jag önskar, den förändrar vad jag önskar.
Det här kan verka väldigt osympatiskt om man tror att ”mina önskningar” verkligen är mina egna, i betydelsen att jag själv valt dem, kontrollerar dem. Men så är det ju inte. Det mesta vi vill ha vill vi ju ha för att någon annan vill att vi skall vilja ha dem. Därför är reklamen en miljardindustri. Därför är vi beredda att betala pengar för prylar bara för att de har en viss logo på. Därför tycker vi att vår telefon är gammal för att det kommit ut en ny modell på marknaden.
Därför är kristendomen ”frälsning”. Inte bara för att den lär oss lösgöra oss från konsumismens snaror, utan också för att den lär oss att vi inte behöver vara självständiga, framgångsrika, sexiga, romantiska, provokativa, trygga, ironiska eller någon annan av de ideal världen ger oss för att kontrollera oss. Alla dessa versioner av ”lycka” fungera som lockbeten som vi villigt springer efter, oberoende av vart de leder oss.
Den som lärt sig älska Gud, lärt sig att vår lycka består i den riktningen på våra liv, är hiskeligt svår att styra. Fri, rentav.
