frequently asked questions

”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”.

Jag tycker inte om den här psalmen, men det beror säkert mera på det sätt den har kommit att fungera än det sätt den var tänkt att fungera, om en sådan distinktion nu alls är meningsfull.Det intressanta med psalmen är att den aktualiserar svårigheterna när det gäller tal om Gud i vår tid.

Vad jag menar är detta. Eggehorns psalm driver ju ”otydlighet” eller ”vaghet” till sin spets. Inte nog med att det bara är spår vi ser, de finns desutom i sanden och därmed hela tiden ett ögonblick från att raderas ut. Hamnen är mörklagd.

Det är lätt att se att denna text (och flera andra 70-talstexter i vår psalmbok skall förstås som reaktioner mot ett annat slags tal om Gud, men det är här vi måste var noggranna. Jag tror inte det är ”tydligt” tal om Gud som är problemet som Eggehorn och hennes generation reagerade mot. Dvs direkt benämnande av Gud som skapare, Jesus som frälsare och världens Herre etc. Det jag uppfattar är det problematiska är ett självsäkert tal om Gud, ett tal som riskerar att göra Gud för begriplig. Ett tal om Gud där vi vet hur Gud beter sig.

Ett sådant tal kan ta sig flera uttryck. Det kan handla om att förringa de problem moderna människor har med att förstå delar av Bibeln, t.ex. mirakler. Det kan handla om en självsäkerhet när det gäller den egna erfarenheten av Guds handlande i världen. Oftas är det emellertid fråga om en slags språklig tvärsäkerhet som inte beaktar det i grunden problematiska i att med mänskligt tal prata om Gud. Sådan tal skriver oss på näsan, det får oss att känna oss dumma snarare än öppna för Guds möjlighet.

Det är för att avvänja mig sådant tal som vi behöver psalmer som denna som gör dygd av vår oförmåga att sätta ord på Guds verklighet. Det är då vi behöver tilltala Gud som mysterium.

Orsaken till att jag inte är förtjust i den här psalmen är att den har kommit att fungera som uttryck för något slags minsta-gemensamma-nämnare tro, som ger bismak av att konkretare tal om Gud är onödigt. Jag tror inte det är Eggehorns mening, men i vårt kulturklimat har psalmer som denna kommit att bli uttryck för en kyrka som sänker sina anspråk. Det är ju möjligt att sätta in i stort sett vad som helst i psalmens symbolspråk, och raden som tydligast hänvisar på Jesus sitter på något vis löst i helheten: ”En dag skall du bekänna högt hans namn, hans kärleks frid som ingenting begär”.

Nu när jag skriver slår ett annat sätt att tolka texten mig. Varför mörklägger man en hamn? Det är väl något man gör i en krigssituation som en försvarsåtgärd. Är det så vi skall förstå psalmens vaghet, som ett sätt att bevara kristendomens väsen i en tid när omgivningen är fientligt inställd, och använder det traditionella språket som ett vapen mot tron? I så fall känns mörkläggning som en föredömligt icke-våldsam försvarsåtgärd.

Dags för ett nytt projekt. Jag har under en längre tid allt mer fascinerats av psalmbokens psalmer, och tänkte därför börja kommentera dem, en och en, varje söndag. Jag har ingen ambition att täcka hela psalmboken, utan kommer välja en av de psalmer som sjungits i den gudstjänst jag deltagit i denna söndag, vanligtvis i Pargas kyrka. Det betyder att om jag inte skriver något en viss söndag så beror det antingen på att jag inte lyckats ta mig till kyrkan den söndagen, eller att samtliga psalmer i högmässan redan blivit kommenterade, vilket inte är så osannolikt som det låter eftersom alla präster har sina favoriter.

Dagens psalm hör definitivt till den kategorin, vi sjunger den ofta i Pargas. Och det är ok, den hör till mina absoluta favoriter också (vad som är orsak och verkan mellan de två påståendena kan man fundera på).

Halleluja, sjung om Jesus hör till kategorin kristna hymner till Kristus som konung. Det finns en vanlig kritik mot det slaget av språkbruk, som oftast är ganska naiv, men ibland politiskt kvietistisk eller till och med suspekt. Tanken är då att när man använder metaforen om konung om Gud så handlar det om att man de fakto förgudligar jordiska konungar, eller annorlunda uttryckt, man använder ett språkbruk som hyllar hierarkiska och totalitära politiska regimer och därmed låter sådana tankar påverka ”sin gudsbild”.

Det finns säkert exempel på när så är fallet, men vanligtvis är ju talet om Kristus som konung ett teologiskt tal med udden explicit riktat ”världsliga konungars” maktanspråk. Denna psalm är ett utmärkt exempel:

Halleluja! Sjung om Jesus, han är den som spiran bär.

Halleluja! Hans är makten, hans allena segern är.

Med andra ord – när vi utropar Kristus till kung innebär det att vi säger att människor som tror sig ha makt lever i en illusion, den verkliga makten finns hos Kristus. Psalmens uppgift blir då att uttrycka på vilket sätt Kristi kungadöme är överlägset alla världsliga makthavares.

Jesus alla folk och stammar återlöste med sitt blod

Jordens konungar uppträder som frälsare för ett folk, en stam. Det unika med Kristus är just att indelningen i olika folk och stammar nu är föråldrad, en del av ett gammalmodigt sätt att tänka som inte mera är relevant för den som följer Kristus. Därav följer detta

Ingen ensam, ingen hjälplös lämnats kvar

I Kristi rike är det inte möjligt att exkluderas på grund av att man hör till fel grupp, ras, klass, kön, etnicitet, sexuell läggning. Alla välkomnas. Det politiskt radikala i detta förbises ofta, och måste sättas i relation till att den primära indelningen av vår värld fortfarande är i olika nationer. Inom dessa stater indelas vi på alla möjliga sätt. I kyrkan är allt detta ett passerat stadium.

Platsen där detta blir synligt är vid nattvarden. Därför är det här vi ser vad det verkligen betyder att Gud är konung.

Stor din härlighet i himlen,

speglad över hav och jord;

störst när ner bland oss du stiger

och oss mättar vid ditt bord.