Category: Kurs: Religion och individ i möte

Posted on

Vad händer när den trendande teorin om anknytningsrelationer kopplas till Gudsrelationen?

av Silja Vanhala | Religion och individ i möte

Många innehållsskapare producerar idag relationsinriktat innehåll på sociala medier, där ett vanligt ämne är anknytningsmönster som ”anxious attachment style” och ”avoidant attachment style”. Dessa begrepp har blivit välkända bland unga människor, som ofta söker stöd och förståelse för sina relationer på nätet. När jag stötte på begreppet anknytning i kursen Religion och individ i möte blev jag intresserad av hur detta begrepp, som jag tidigare hade mött, även kan tillämpas inom religionspsykologisk forskning om Gudsrelationen. Ovan har Julia diskuterat anknytningsteorin ur ett mer allmänt perspektiv, och mitt blogginlägg fortsätter på samma tema, med fokus på hur teorin diskuteras i sociala medier samt vilka möjligheter ett religionspsykologiskt perspektiv kan erbjuda i dessa diskurser.

Diskussionen om anknytningsrelationer på sociala medier har inspirerats av forskning. Enligt artikeln som Julia introducerade, skriven av Granqvist m.fl. (2009), grundar sig anknytningsteorin på antagandet att alla människor har ett inneboende psykologiskt system som motiverar dem att söka närhet till en trygg person i situationer av osäkerhet, stress eller rädsla. Artikeln lyfter fram att teorins utvecklare John Bowlby menade att detta anknytningssystem formas genom erfarenheter av nära relationer, särskilt under barndomen, men att det fortsätter att påverka individen genom hela livet i olika relationer.

Jag har märkt att diskursen på sociala medier oftast kretsar kring hur människor kan identifiera sitt anknytningsmönster, och särskilt hur dessa mönster påverkar deras kärleksrelationer och de känslor som är kopplade till dem. Teorin lyfts fram bland annat i utbildande material i form av korta videor, i kommentarsfält under inlägg som behandlar kärleksmönster, samt i annat vardagligt innehåll där mänskliga relationer diskuteras på en mer allmän nivå, till exempel genom personliga erfarenheter.

Eftersom diskussionen ofta kretsar kring kärleksrelationer och beteendemönster i mellanmänskliga möten, präglas den också av stigmatisering och skam kopplade till olika otrygga anknytningsmönster och deras konsekvenser. Till exempel diskuteras undvikande anknytningsmönster ofta med kritiska undertoner, eftersom det anses vara skadligt för den undvikande individens omgivning på grund av svårigheter med närhet, sårbarhet och emotionell tillgänglighet. Samtidigt framställs det så kallade ”anxious attachment” som överdrivet beroende och bristande självständighet. Denna typ av framställningar förenklar komplexa psykologiska processer och bortse från att den bakomliggande vetenskapliga teorin betonar att anknytningsmönster inte är avsedda att värdera individer, utan snarare att förstå deras sätt att hantera trygghet och relationer.

Ett bredare existentiellt sammanhang har däremot ännu inte fått något större genomslag i dessa diskussioner, trots att diskurser kring religiositet på samma plattformar ibland berör frågor om vilka faktorer som påverkar människors relation till Gud. Som Julia tog upp i sitt blogginlägg, har religionspsykologisk forskning visat att Gudsrelationen kan förstås i termer av en anknytningsrelation. För vissa kan Gud upplevas som en trygg gestalt som erbjuder stöd i svåra situationer, vilket kan liknas vid en trygg anknytning, medan en mer distanserad och osäker Gudsrelation kan spegla otrygga anknytningsmönster.

Detta nya perspektiv som vi fick genom kursen fick mig att tänka på hur diskussionen på sociala medier skulle kunna dra nytta av ett religionspsykologiskt perspektiv som lyfter fram Gudsrelationen. En så uppmärksammad teori som anknytningsteorin kan bidra till diskussioner om religionens betydelse för människors psykologiska välbefinnande, existentiella meningsskapande och identitetsutveckling, vilket är särskilt relevant i en tid då frågor om tro ofta diskuteras på ett polariserat sätt. Ett religionspsykologiskt perspektiv kan i detta sammanhang dessutom bredda förståelsen av anknytning genom att visa hur behovet av trygghet inte enbart kan riktas mot andra människor och mänskliga relationer, utan även kan ta form i en relation till Gud eller något som upplevs som större än individen själv.

Å andra sidan finns det en risk att diskussionen på sociala medier blir alltför psykologiserande och reduktionistisk, där religiositet enbart ses som ett uttryck för anknytningsbehov och andra dimensioner av religion förbises. En redan förenklande diskurs om anknytningsmönster riskerar då att ytterligare reducera religion till enbart psykologiska funktioner, eller även att koppla redan existerande fördömande föreställningar till denna nya synvinkel, där religiös tro exempelvis kan tolkas som ett tecken på ”beroende” eller brist på självständighet. Den intressanta frågan blir därmed om detta perspektiv kan bidra till en mer nyanserad diskussion om religiositet, eller om det i stället riskerar att hamna i skuggan av ett förenklat narrativ.

Att koppla anknytningsteorin till Gudsrelationen visar att något så grundläggande som människans behov av närhet och trygghet kan ligga till grund för både mänskliga relationer och religiösa erfarenheter. Teorin är värdefull eftersom den hjälper oss att förstå att religiösa erfarenheter ofta är en del av människans emotionella verklighet på flera olika sätt. Den trendande anknytningsteorin kan också bidra till en bredare diskussion om hur psykologiska behov och sökandet efter existentiell mening samverkar i individens trosliv. Särskilt tankeväckande är hur denna teori kan integreras i offentlig diskussion och samtidigt bevara religiositetens komplexitet.

 

Referenser

Granqvist, P., Mikulincer, M., & Shaver, P. R. (2009). Religion as Attachment: Normative Processes and Individual Differences. Personality and Social Psychology Review, 14(1), 49–https://doi.org/10.1177/1088868309348618

Posted on

Anknytningsteorin: En psykologisk skildring av troende individers Gudsrelation

av Julia Flinck | Religion och individ i möte

I nuläget går jag kursen Religion och individ i möte som magisterkurs. I kursen hade vi en uppgift att läsa en artikel om anknytning och dess koppling till religion (Granqvist m.fl., 2009). När jag läste denna artikel blev jag mycket fascinerad. Författarna hävdade att troende individers relation till Gud kan påminna om ett anknytningsmönster. I denna text vill jag dela med mig av några punkter som överraskade mig. Vem vet, kanske du lär dig något nytt. Kanske du själv har lagt märke till detta?

Anknytningsteorin utformades av psykologen John Bowlby på 1940-talet. Han menade att barn har en automatisk benägenhet att knyta emotionella band till den primära vårdnadshavaren. Dessa emotionella band kan skildras i olika anknytningsmönster. En individs anknytningsmönster kan antingen vara tryggt eller otryggt. En trygg anknytning uppstår vid sensitiv vård, där vårdnadshavaren tillgodoser barnets behov. En otrygg anknytning uppstår vid bristfällig vård, där barnets behov inte har tillgodosetts. Anknytningsmönstret är något som påverkar individen hela livet. En trygg anknytning kan leda till prosocialt beteende, medan en otrygg anknytning kan medföra svårigheter i relationsskapande. Anknytningen är dock inte huggen i sten utan kan förändras under livets gång.

Anknytningsmönstret gör sig synligt vid hotfulla situationer, till exempel när barnet befinner sig ensamt med en främling. En separation mellan barnet och vårdnadshavaren kan således ge upphov till ångestfyllda känslor. Granqvist m.fl. menar att troende individers relation till Gud kan fungera på liknande sätt som Bowlbys anknytningsmönster. Troende individers relation till Gud kan antingen vara trygg eller otrygg, vilket påverkar förhållningssättet till Gud. Vid hotfulla eller svåra situationer som stress, sjukdom eller död, söker den troende individen tröst hos Gud. Ju mer stress en troende individ utsätts för, desto större är sannolikheten att individen söker närhet hos Gud. Detta närmande kan ta sig uttryck i bön. En upplevelse av separation från Gud kan ge upphov till ångestfyllda känslor hos den troende individen. Även om det inte är fråga om en fysisk separation, kan situationen upplevas som påfrestande.

Enligt Bowlbys anknytningsteori beskriver individen anknytningspersonen som starkare och klokare än en själv. Dessa egenskaper kan synliggöras i troende individers beskrivningar av Gud. Troende individer ser Gud som allsmäktig och allvetande. Trots att man inte kan se eller höra Gud, kan en anknytningsrelation formas likt en mänsklig relation. I flera religiösa traditioner är det vanligt att betona en personlig relation till gudarna. Därmed är det inte konstigt att troende individer utvecklar en anknytningsrelation till dessa.

Anknytningsteorin ger ett psykologiskt perspektiv på hur vi kan studera relationen mellan den troende individen och Gud. Genom att anamma anknytningsteorin får vi direkt tillgång till nya verktyg för hur vi ska tolka relationen. Ett samband har till exempel påvisats mellan en trygg anknytning och en varm och positiv bild av Gud. Likaså finns ett samband mellan en otrygg anknytning och en distanserad och komplex bild av Gud.

Jag tyckte att denna artikel var mycket spännande. Den satte ord på sådant som jag funderat på tidigare, men aldrig kunnat beskriva. Jag skulle gärna fördjupa mig mera i detta ämne, kanske till och med göra en egen undersökning. Artikeln gav många svar, men också nya frågor. Jag undrar om det är vanligare med vissa anknytningsmönster i vissa religioner. Jag undrar även om det i allmänhet är vanligare med en trygg eller otrygg anknytning hos troende individer. Det skulle vara spännande att undersöka hur kulturella skillnader kommer till uttryck. Är anknytningsteorin applicerbar i alla religioner, eller förutsätter den en kristen utgångspunkt? Artikelns författare använder ett kristet språkbruk, vilket är anledningen till att jag i denna text också valt att använda begreppet Gud. På motsvarande sätt skulle begreppen suprahumana eller transcendenta varelser också kunna användas.

Sammanfattningsvist har jag i denna text lyft fram Bowlbys anknytningsteori, och hur den kan appliceras på troende individers relation till Gud. Gud som anknytningsperson har konstaterats ha liknande egenskaper som en vårdnadshavare. Vid hot söker den troende individen närhet till Gud, på samma sätt som ett barn söker närhet till en förälder. I kommande blogginlägg kommer min studiekamrat Silja att vidare analysera anknytningsteorin och hur den bland annat har uppmärksammats på sociala medier.

 

Referenser

Granqvist, P., Mikulincer, M., & Shaver, P. R. (2009). Religion as Attachment: Normative Processes and Individual Differences. Personality and Social Psychology Review, 14(1), 49–59. https://doi.org/10.1177/1088868309348618

Posted on

Att växa upp utan påtvingad tro: Om valfrihet och moral i icke-religiösa familjer

av Emma Liljestrand | Religion och individ i möte

Får barn själva välja sin tro? Hur uppfostrar icke-religiösa föräldrar sina barn?

Religion kan spela en viktig roll i ett barns liv. Religionen kan ge trygghet och en moralisk kompass som barnet har nytta av. Samtidigt kan religion också begränsa barnet från att utforska andra sätt att se på världen.

I dagens samhälle är allt fler familjer icke-religiösa vilket väcker frågor om hur barn lär sig om tro, moral och värderingar när religionen inte längre har en självklar roll i barnens liv. Kan barn lära sig om moral, etik och sunda värderingar utan religion hemifrån, eller riskerar de att sakna riktning? Hos många icke-religiösa föräldrar ligger fokuset på att ge barnen utrymme att själva utforska tro, vilket kan ses som en ny form av moral där valfriheten ligger i centrum. Denna frihet kan göra att barn känner sig respekterade och självständiga redan från tidig ålder, samtidigt som de lär sig att tänka kritiskt om världen runtom sig.

Dahl et al. (2019) beskriver socialisering som processen där människor lär sig om värderingar, normer och sätt att tänka. Detta sker genom individens omgivning, till exempel genom familjen, vänner, skolan och samhället. Det finns två typer av socialisering. Primär socialisering sker i familjen under barndomen, och är ofta den som påverkar barnet mest. Sekundär socialisering sker genom skolan, vänner, media och andra institutioner. Religiös socialisering handlar vanligtvis om hur människor lär sig religiösa normer, värderingar och beteenden från sin omgivning. Tidigare forskning visar att religiösa ungdomar ofta möter religion både i hemmet och i andra miljöer, medan många icke-religiösa ungdomar främst möter religion i skolmiljön eller genom media. Om religion inte finns i hemmet kan barn ändå möta och lära sig om religion i andra miljöer.

Enligt en artikel skriven av Thiessen (2016) handlar barnuppfostran för många icke-religiösa föräldrar inte om att överföra tro, utan om att ge barnet en valfrihet att själv utforska tro. Även utan aktiv religiös undervisning påverkas barn av sina kamrater, skolan och samhällets normer. Barnen får då kunskap om religioner och olika livsåskådningar på ett sätt som inte styrs av föräldrarna. Icke-religiösa föräldrar kan ha olika förhållningssätt till religion vilka påverkar barnen på olika sätt. Föräldrar som låter sina barn själva utforska tro ger barnet en frihet att utforska olika synsätt utan att bli dömd, vilket borde vara en mänsklig rättighet för alla. Vissa föräldrar kan ändå introducera inslag av högtider, berättelser och diskussioner om tro utan att tvinga barnen att tro på något. Föräldrarna kan självklart även utan koppling till tro förmedla etiska principer som respekt, empati och ansvar.

Även om icke-religiösa föräldrar inte aktivt lär sina barn om religion och tro påverkas barnets förståelse av världen av bland annat skolmiljön. En studie av Unsworth och Voas (2018) visar att deltagande i religiösa skolor inte alltid leder till en strikt religiös tro, utan kan i stället främja kritiskt tänkande och utveckling av egna värderingar, även inom religiöst präglade sammanhang. Barnens förståelse av världen påverkas på så sätt inte bara hemma, utan av en kombination av familjens värderingar, skolmiljön och kamrater.

En studie av Gärtner (2022) visar att icke-religiositet inte alltid handlar om ett aktivt avståndstagande från religion. Studien fokuserade på en familj i tre generationer där religion varit frånvarande i vardagen. Vetenskap, rationalitet och självständighet var centrala värden inom familjen, vilket påverkade hur barnen växte upp och hur de förstod världen. När barnen möttes av kritiskt tänkande fick de möjlighet att dra slutsatser om frågor om livets mening, etik och tro. Barnen upplevde inte att de hade saknat tro under sin uppväxt. Familjen accepterade religion som en privat fråga och drog en tydlig gräns när religion försökte påverka politik eller lagstiftning. Moralen hos familjen grundades inte i religion, utan i sekulära värden som individens rätt att bestämma över sitt eget liv. Studien visar att även frånvaro av religion kan vara en aktiv form av socialisering där barn kan utveckla en egen moralisk kompass.

Kanske handlar den nya moralen inte om att överföra en specifik tro till sina barn, utan om att ge rätten till ett eget val. Samtidigt väcker det en viktig fråga: är total valfrihet också ett ställningstagande? Att inte föra vidare religion är i sig också ett sätt att forma barnens världsbild.

Källhänvisning:

Dahl, K., Klingenberg, M., Kontala, J., Mussel, A., Novis-Deutsch, N., Sławomir, S. (2019). Religious socialization of non-religious university students. Religion, 49(2), 262-283. https://doi.org/10.1080/0048721X.2019.1584355

Gärtner, C. (2022). Secularity as a Point of Reference: Specific Features of a Non-Religious and Secularized Worldview in a Family across Three Generations. Religions, 13(6), 477. https://doi.org/10.3390/rel13060477

Thiessen, J. (2016). Kids, You Make the Choice: Religious and Secular Socialization among Marginal Affiliates and Nonreligious Individuals. Secularism & Nonreligion, 5(6), 1-16.  https://doi.org/10.5334/snr.60

Unsworth, A., Voas, D. (2018). Attitudes to evolution among Christians, Muslims and the Non-Religious in Britain: Differential effects of religious and educational factors. Public Understanding of Science, 27(1), 76-93. https://doi.org/10.1177/096366251773543

Posted on

Att lämna en helig gemenskap: En sluten grupps syn på dekonvertering

av Matilda Nikko

Under en religionskurs i gymnasiet fick vi besöka Jehovas vittnen. Trots allt jag tidigare läst och lärt mig blev jag ändå förvånad över hur öppna de var med att utesluta medlemmar. Några år senare går jag universitetskursen Religion och individ i möte, där vi fick fördjupa oss i begreppet dekonvertering. Jag blev direkt intresserad att lära mig mer om ämnet och därför blev valet av tema för detta blogginlägg naturligt. Dekonvertering är enligt Fazzino (2014) ett utträde från en tro utan planer på att återvända till den. Processen kan dock se väldigt olika ut för olika människor. Att lämna en religiös gemenskap är sällan ett enkelt beslut. När gemenskapen dessutom är starkt sammanhållen, med tydliga gränser mellan “innanför” och “utanför”, kan steget ut innebära en stor livsförändring. Liedgren (2009) menar att för medlemmar i Jehovas vittnen är tron inte endast en privat övertygelse, utan också en livsstil, samt ett socialt nätverk och en identitet. Därför påverkar dekonvertering ofta alla delar av livet.

Jehovas vittnen är kända för sin dörr-till-dörr-predikan och betoningen på Bibelstudier. En varm och tät gemenskap är också central för denna rörelse enligt Liedgren. Björkmark, Nynäs och Koskinen (2021) förklarar i sin artikel att många medlemmar beskriver en stark känsla av samhörighet, tydliga normer och en trygg struktur. Samtidigt innebär denna tydlighet att gränsen mot omvärlden blir skarp. Världen utanför betraktas teologiskt som påverkad av krafter som står i opposition till Gud. Det skapar en mental och social distans som kan göra steget ut dramatiskt och svårt. Liedgren lyfter fram flera sätt att inte längre räknas som en medlem. En person kan själv välja att lämna gruppen (utträde) eller genom att gradvis lämna genom att sluta delta i verksamheten. Den tredje och mest omtalade formen är uteslutning, som kan ske om någon anses bryta mot centrala moraliska regler eller öppet ifrågasätta läran. Konsekvensen av uteslutning eller formellt utträde är ofta social isolering från församlingen. Praxisen att begränsa eller helt avbryta umgänge med den som lämnat är teologiskt motiverad. På JW.org (rörelsens officiella hemsida) kan man läsa deras tolkningar av bibliska texter som betonar vikten av att hålla församlingen ren. För den som lämnar kan detta innebära att vänner, och i vissa fall även familjemedlemmar, minskar eller bryter kontakten. Eftersom många vittnen har sitt huvudsakliga sociala liv inom gemenskapen kan förlusten bli enorm. Man förlorar inte bara en tro, utan hela sitt sociala skyddsnät.

Att lämna en starkt reglerad religiös miljö innebär ofta en inre omprövning. Tron har kanske format ens världsbild sedan barndomen. Frågor om mening, moral, framtid och identitet måste omförhandlas. För vissa sker detta gradvis genom tvivel och nya perspektiv. För andra utlöses processen av en konkret händelse som det kommer fram i Björkmarks, Nynäs och Koskinens artikel med intervjuer av tidigare medlemmar. Psykologiskt kan dekonvertering innebära både befrielse och sorg. Samtidigt kan känslor av skuld, rädsla för att ha gjort fel inför Gud och oro över framtiden finnas kvar under lång tid.

Från organisationens synvinkel är lojalitet avgörande. Att öppet ta avstånd från läran betraktas inte bara som ett personligt val, utan som ett hot mot den andliga gemenskapen. Därför betonas vikten av disciplinära åtgärder som ett sätt att skydda församlingen och samtidigt, enligt den egna förståelsen, hjälpa den avvikande att inse allvaret och eventuellt återvända. Det är viktigt att förstå att många aktiva medlemmar ser detta som en kärleksfull handling. Detta kan ses på JW.org, där en hel sida är dedikerad till varför de utesluter medlemmar. Det är en form av andlig konsekvens, snarare än bestraffning. Samtidigt upplever de som lämnar ofta åtgärderna som hårda och sårande. För den som lämnar väntar ofta en period av omorientering. Ett nytt socialt skyddsnät måste skapas och personen behöver anpassa sig till ett nytt levnadssätt. Berättelserna varierar. Vissa beskriver upplevelsen som negativ och påfrestande. Dekonverteringen innehöll en sorgeprocess. Andra menar att det främst var en positiv upplevelse. De beskriver sin dekonvertering som frihet och lättnad.

Att lämna en helig gemenskap handlar om mer än teologi. Det handlar om identitet, tillhörighet och rätten att själv definiera sitt liv. I fallet med Jehovas vittnen blir denna spänning särskilt tydlig, eftersom organisationens struktur och teologi knyter samman tro och gemenskap tätt. För vissa leder den till en ny andlig väg, för andra till en mer sekulär livsåskådning. När jag tänker tillbaka på mitt besök hos Jehovas vittnen under gymnasiet minns jag framför allt hur stark gemenskapen verkade vara. Då förstod jag inte riktigt vad det innebar att stå utanför den. Genom att läsa om dekonvertering har jag fått en djupare förståelse för hur stort och ibland smärtsamt ett sådant steg kan vara. Det handlar inte bara om att byta trosuppfattning, utan om att omforma sitt liv, sina relationer och sin identitet, vilket kan vara svårt för utomstående att fullt förstå.

 

Käll- och Litteraturhänvisning:

Björkmark, Maria; Nynäs, Peter; Koskinen, Camilla. 2021.“Living Between Two Different Worlds”: Experiences of Leaving a High‑Cost Religious Group. Journal of Religion and Health.

Fazzino, Lori L. .2014. Leaving the Church Behind: Applying a Deconversion Perspective to Evangelical Exit. Journal of Contemporary Religion Vol. 29

JW.org https://www.jw.org/sv/bibliotek/b%C3%B6cker/Insikt-i-Skrifterna/Uteslutning/

Liedgren, Pernilla. 2009. Att lämna en värld: Om utgångsprocesser ur Jehovas vittnen.  Socialvetenskaplig tidskrift (3-4)