Jan Nåls (red.): Viirusboken

I kategorin böcker man läser utan någon klar orsak. Min fru köpte den när hon var och såg Aurora Helsinki förra veckan, och den hamnade i mina händer. Eftersom jag är en närmast tvångsmässig läsare hade jag plötsligt läst den.

Det är alltså en bok som beskriver den finlandssvenska teatern Viirus första 20 år. Viirus (namnet är en töntig ordlek: Vi-i-rus, vilken besvikelse) började som en fri teatergrupp som ville vara radikal på alla sätt och vis, men emot alla odds överlevde den och är idag närmast en institutionsteater, som dock håller rätt hög kvalitet i motsats till riktigt institutionella teatrar som Svenska Teatern i Helsingofors och Åbo svenska teater, som mest är pinsamma (ok, min mera regelbundet teaterbesökande fru säger att ÅST har karpat upp sig ordentligt på sistone). Boken är roligt skriven, skådisarna har intervjuats och deras svar har klippts ihop till ett långt samtal.

Jag har gillat i stort sett alla Viirus-produktioner jag har sett, så jag är i princip positivt inställd. Och boken är charmigt skriven så till vida att de inte hymlar om att vissa produktioner har varit fiaskon, och den säger ofta vems fel det är, vilket förstås är kul i lilla svenskfinland. Om pjäsen ”Clockwork” säger teaterns tekniske chef ungefär ”inkompetent regissör, dålig text, ingen vision”.

Denna ”ärlighet” till trots, eller kanske just därför, är ändå det starkaste intrycket man får: ”vilken självcentrerad grupp narcissiter dessa skådisar är!”. Det lyser så igenom att det viktigaste för de flesta av dem som medverkar i boken är att så många som möjligt skall se just dem, och inte bara dem i största allmänhet utan att folk skall se just det sätt på vilka de är speciellt och unikt begåvade. Ok, i ärlighetens namn är de framför allt männen som figurerar som har dethär draget, kvinnornas roll(er) är ett kapitel för sig, se nedan.

Jag ser väl i princip ingen koppling mellan det skådisar gör och narcissim. Kanske det heller inte skadar, men som personlighetsdrag i allmähet är det ju inget positivt.

Den roligaste biten i boken är ”det stora sveket” när en av grundarna och eldsjälarna plötsligt vänder kappan, kastar ut alla idealen och blir chef på Svenska teatern, varpå samtliga hans vänner och kolleger (igen, med undantag av någon av kvinnorna, tror jag) berättar att han nog alltid var en skitstövel som bara var intresserad av att lyfta fram sig själv. QED.

Kvinnorna, ja. Det här är också en intressant bit. Kvinnorna har alltid varit i minoritet oftast en eller två i ensamblar på 4-7. Två undantag, två produktioner som behandlade ”kvinnor”. Annars mest män. Eller nåja, de kvinnor som har varit med har förstås nog utmärkt sig desto mer, inte minst pga Viirus förkärlek för nakna skådespelare. Här är det kul att läsa de kvinnliga skådisarnas tillbakablickar, de är väl de enda som inte hejvillt mytologiserar den gamla goda tiden utan i efterhand kanske önskar att de vågat ta flera strider och tagit mera plats.

Boken ger bilden av att teatergruppernas tid är förbi, att dagens unga skådisar är så individualistiska att de inte är intresserade av att arbeta med samma grupp över flera produktioner. Det är kanske sant, även om jag misstänker att det också handlar om att teatrarna har börjat jobba på ett annat sätt, ingen anställs längre annat än för projekt – ungefär som i resten av samhället. Och nog måste man respektera den glöd dessa skådisar hade för det gemensamma projektet, en typ av kreativ kraft som säkert är användbar i många sammanhang med som nog inte uppmuntras i vårt samhälle.

Det här inlägget postades i Annat, Books read. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.