”Community”

Sambandet mellan språk och politik kan vara intressant. Det är inte något ämne jag är expert på, jag har bara stött på problemet när jag håller på och översätter en engelsk bok där ordet ”community” förkommer på nästan varje sida. Ordet har ingen svensk motsvarighet, det närmaste man kommer är ”gemenskap”. Men det är inte bara vårt språk som saknar en motsvarighet. Företeelsen som ordet ”community” betecknar existerar inte helt enkelt i vår värld.

En gemenskap är per definition liten och informell. En community däremot kan ha miljoner medlemmar och till exempel utöva betydande politisk makt. Tänk bara på ”the Hispanic Community” i USA, den spansktalande minoriteten som är så viktig i alla amerikanska val numera, eller ”the evangelical community”, det som för tio år sedan var den kristna högern men idag är politisk mycket mera diversifierad.

Det är svårt att undgå att se kontrasten med vårt sätt att se på grupper i samhället. Vi har minoriteter, men om de skulle bilda ”communities”, samhällen i samhället, så skulle det här uppfattas som ett problem, ”gettoisering”. Somalierna måste integreras, det vill säga infogas i det finska samhället. Det uppfattas vara ett mera övergripande problem än att de på grund av finländsk rasism inte kan få jobb.

Svenskfinland är det enda samfundet som i Finland skulle kunna kallas en ”community”, men det är mycket betecknande att det inte uppfattas så, inte av finlandssvenskarna åtminstone, som antingen försöker leva som om de utgjorde majoritetsbefolkningen (där det är möjligt) eller som om det inte existerade någon skillnad mellan svenskspråkiga och finskspråkiga finländare.

En community är alltså en ”gemenskap” på mellannivå mellan staten/nationen och familjen/släkten som människorna som ingår i den känner ansvar för och lojalitet till. I sin intressanta nya bok Migrations of the Holy, visar teologen William T. Cavanaugh också på att communities av detta slag faktiskt är äldre och mera grundläggande än både det vi kallar stat och faktiskt också det vi kallar ”samhälle”.

En gång i tiden, före nationalstaternas uppkomst, existerade inget ”samhälle”. Det som fanns var en rad communities, som ibland överlappade och gick in i varandra, men som ofta existerade sida vid sida på samma geografiska plats utan tydlig kontakt. Det fanns nämligen ingen centralmakt som kunde utgöra den gemensamma nämnaren i alla dessa sociala sammanhang, utan de levde mer eller mindre sina egna liv – visserligen inom den i viss mån sammanhållande kraft som kyrkan utgjorde.

Det som kom att inleda en förändring var upptäckten av den dubbelmotor som beskattning och krigföring utgör. Det är först när en centralmakt får tillräckligt med inflytande för att kunna bekosta krig genom att beskatta befolkningen som dessa communities sammanfogas till ett samhälle. Staten föregår alltså samhället.

Att det är krigföring som förenhetligar ett samhälle är något som vi i Finland vet bättre än de flesta. Och här är min poäng: Det är något viktigt som gått förlorat när staten utkonkurrerat det konglomerat av communities som en gång fanns, nämligen möjligheten till fredlig samexistens mellan grupper av människor som är olika varandra. För staten är olikhet alltid ett hot.

Publicerat i Vasabladet 24.1.2012
Det här inlägget postades i kolumner. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.