432

”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”.

Jag tycker inte om den här psalmen, men det beror säkert mera på det sätt den har kommit att fungera än det sätt den var tänkt att fungera, om en sådan distinktion nu alls är meningsfull.Det intressanta med psalmen är att den aktualiserar svårigheterna när det gäller tal om Gud i vår tid.

Vad jag menar är detta. Eggehorns psalm driver ju ”otydlighet” eller ”vaghet” till sin spets. Inte nog med att det bara är spår vi ser, de finns desutom i sanden och därmed hela tiden ett ögonblick från att raderas ut. Hamnen är mörklagd.

Det är lätt att se att denna text (och flera andra 70-talstexter i vår psalmbok skall förstås som reaktioner mot ett annat slags tal om Gud, men det är här vi måste var noggranna. Jag tror inte det är ”tydligt” tal om Gud som är problemet som Eggehorn och hennes generation reagerade mot. Dvs direkt benämnande av Gud som skapare, Jesus som frälsare och världens Herre etc. Det jag uppfattar är det problematiska är ett självsäkert tal om Gud, ett tal som riskerar att göra Gud för begriplig. Ett tal om Gud där vi vet hur Gud beter sig.

Ett sådant tal kan ta sig flera uttryck. Det kan handla om att förringa de problem moderna människor har med att förstå delar av Bibeln, t.ex. mirakler. Det kan handla om en självsäkerhet när det gäller den egna erfarenheten av Guds handlande i världen. Oftas är det emellertid fråga om en slags språklig tvärsäkerhet som inte beaktar det i grunden problematiska i att med mänskligt tal prata om Gud. Sådan tal skriver oss på näsan, det får oss att känna oss dumma snarare än öppna för Guds möjlighet.

Det är för att avvänja mig sådant tal som vi behöver psalmer som denna som gör dygd av vår oförmåga att sätta ord på Guds verklighet. Det är då vi behöver tilltala Gud som mysterium.

Orsaken till att jag inte är förtjust i den här psalmen är att den har kommit att fungera som uttryck för något slags minsta-gemensamma-nämnare tro, som ger bismak av att konkretare tal om Gud är onödigt. Jag tror inte det är Eggehorns mening, men i vårt kulturklimat har psalmer som denna kommit att bli uttryck för en kyrka som sänker sina anspråk. Det är ju möjligt att sätta in i stort sett vad som helst i psalmens symbolspråk, och raden som tydligast hänvisar på Jesus sitter på något vis löst i helheten: ”En dag skall du bekänna högt hans namn, hans kärleks frid som ingenting begär”.

Nu när jag skriver slår ett annat sätt att tolka texten mig. Varför mörklägger man en hamn? Det är väl något man gör i en krigssituation som en försvarsåtgärd. Är det så vi skall förstå psalmens vaghet, som ett sätt att bevara kristendomens väsen i en tid när omgivningen är fientligt inställd, och använder det traditionella språket som ett vapen mot tron? I så fall känns mörkläggning som en föredömligt icke-våldsam försvarsåtgärd.

Det här inlägget postades i Psalmer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.