84

Ah, fastepsalmer. Trots mitt intresse för asketism har jag svårt att undvika att tycka att fastan tar fram lutherdomens sämsta sidor. Allt detta ”jag är så misslyckad” som är så svårt att tro på, det blir så lätt hyckleri. Dagens psalm, På min väg av själviskhet, med text av Viola Renvall, kanske hör hemma i denna kategori, men jag har en något egensinnig tolkning som kanske räddar den.

Det är väldigt mycket självanklagan, speciellt i verserna två till sex:

Jag har bara tänkt på mig

och min egen vinning

medan du för min skull bar

törnen vid din tinning

och

Jag har inte bett till dig

inte som jag borde

inte tackat dig för allt

som du för mig gjorde

Osv. Märk väl, det här är väl i sak korrekt (nåja ”bara tänkt på mig” är knappast sant för de flesta). Jag är inte ute för att förneka ”syndens realitet”. Jag har bara svårt med den här individualistiska tolkningen av syndighet, det är jag och min synd inget annat. Därför tycker jag den sista versen är intressant:

På min väg av själviskhet

måste stum jag stanna

inför törnekronans ring

kring din bleka panna

Det här är kristen tro. Som jag tolkar psalmen är just all den där självömkan som finns i verserna innan ett uttryck för ”min väg av själviskhet”. Synden får oss just att fokusera på oss själva, också på våra misslyckanden, som om de vore universums viktigaste fråga. Därför, när vi möter Kristi lidande, så måste vi stanna och bli stumma, sluta gnälla om våra egna brister, och se att vi ingår i ett större sammanhang.

Det här inlägget postades i Psalmer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.