För att förstå det offentliga samtalet i dagens värld är det viktigt att förstå skillnaden mellan det som olika aktörer säger och det som de egentligen tror på. När politiker, ekonomer och andra personer i eller runt makteliten säger till exempel att privatisering leder till effektivare service är det ju inte något som bygger på en analys av verkligheten utan det är propaganda, ett sätt att sälja en politik.
Det är därför fel att säga att dogmer som att konkurrens sovrar fram den högsta kvaliteten eller att tillväxt är nödvändigt för välfärden i samhället är en del av den nyliberala ideologin. Sådana tankar, tillsammans med idéer som ”trickle-down economy”, tanken att de rikas rikedom så småningom kommer även de fattiga till gagn, är en del av den nyliberala propagandan. Det är argument som är skapade för att få dem som aldrig kan ha något att vinna på det nyliberala handlingsprogrammet att ändå acceptera det. I dagligt tal brukar man kalla detta för lögner.
Den nyliberala ideologin handlar om helt andra saker. Där finns, precis som i alla politiska ideologier en vision om idealsamhället. Det är inte ofta nyliberalerna öppet berättar hur detta ser ut, propagandatalet är väl inlärt, men ibland glimtar den underliggande ideologin fram. I tv-programmet Voimala 6.3 ”försäger” sig professor Paul Lillrank, som annars gärna sprider sin propaganda, t.ex. i kolumner i Hbl, och berättar att det han eftersträvar faktiskt är ett nytt klassamhälle. Tanken på ett jämlikt samhälle, förklarar han, bygger på en illusion som bara existerat under en kort tid i historien. Problemet med ett sådant samhälle är att medelklassen blir så starkt normativ att de fattiga (som enligt honom vanligtvis är fattiga för att de är lata eller saknar kognitiva förmågor) inte kan leva som ”hedervärda fattiga, goda fattiga” som trots sin fattigdom kan leva värdiga liv.
I stället tänker sig professor Lillrank att vi kunde ha ett nytt klassamhälle där ”de utslagna” bildar en egen samhällsklass, som umgås med varandra, bor nära varandra, lever på utkomststöd och njuter av sin heder. (Det där sista var mitt tillägg).
Den nyliberala ideologin syftar alltså inte till att ”rädda välfärdsstaten” utan till att montera ner den och i stället skapa strukturer som gynnar den elit som omfattar denna ideologi. Syftet med att privatisera vården är inte att göra den effektivare, det är att öppna upp nya marknader som skapar vinster åt samma elit. Syftet med att effektivera statsförvaltningen, universiteten, kommunerna, är inte att spara pengar för att kunna göra livet bättre för den breda befolkningen, utan att omforma strukturerna så att makten i allt högre grad koncentreras till denna samma elit.
Det finns emellertid ett intressant drag i denna propaganda som skiljer den från mycket annat politiskt tal. Det är inte alls säkert att det ens är meningen att man skall tro på den. Snarare verkar tanken vara att man när man genomskådar den skall känna sig delaktig i den elit som gagnas av ideologin, känna att man är ”med på skämtet”. Och det fungerar: undersökningar visar att långt fler tror att de hör till den lilla minoritet som gagnas av åtgärder som gynnar de rikaste. Häri ligger nyckeln till nyliberalismens framgångar. Folk vill inte höra till medelklassen, de vill höra till eliten. Och om det inte är möjligt föredrar de att leva i illusionen.
Publicerat i Vasabladet 12.3.2012
För att förstå det offentliga samtalet i dagens värld är det viktigt att förstå skillnaden mellan det som olika aktörer säger och det som de egentligen tror på. När politiker, ekonomer och andra personer i eller runt makteliten säger till exempel att privatisering leder till effektivare service är det ju inte något som bygger på en analys av verkligheten utan det är propaganda, ett sätt att sälja en politik.
Det är därför fel att säga att dogmer som att konkurrens sovrar fram den högsta kvaliteten eller att tillväxt är nödvändigt för välfärden i samhället är en del av den nyliberala ideologin. Sådana tankar, tillsammans med idéer som ”trickle-down economy”, tanken att de rikas rikedom så småningom kommer även de fattiga till gagn, är en del av den nyliberala propagandan. Det är argument som är skapade för att få dem som aldrig kan ha något att vinna på det nyliberala handlingsprogrammet att ändå acceptera det. I dagligt tal brukar man kalla detta för lögner.
Den nyliberala ideologin handlar om helt andra saker. Där finns, precis som i alla politiska ideologier en vision om idealsamhället. Det är inte ofta nyliberalerna öppet berättar hur detta ser ut, propagandatalet är väl inlärt, men ibland glimtar den underliggande ideologin fram. I tv-programmet Voimala 6.3 ”försäger” sig professor Paul Lillrank, som annars gärna sprider sin propaganda, t.ex. i kolumner i Hbl, och berättar att det han eftersträvar faktiskt är ett nytt klassamhälle. Tanken på ett jämlikt samhälle, förklarar han, bygger på en illusion som bara existerat under en kort tid i historien. Problemet med ett sådant samhälle är att medelklassen blir så starkt normativ att de fattiga (som enligt honom vanligtvis är fattiga för att de är lata eller saknar kognitiva förmågor) inte kan leva som ”hedervärda fattiga, goda fattiga” som trots sin fattigdom kan leva värdiga liv.
I stället tänker sig professor Lillrank att vi kunde ha ett nytt klassamhälle där ”de utslagna” bildar en egen samhällsklass, som umgås med varandra, bor nära varandra, lever på utkomststöd och njuter av sin heder. (Det där sista var mitt tillägg).
Den nyliberala ideologin syftar alltså inte till att ”rädda välfärdsstaten” utan till att montera ner den och i stället skapa strukturer som gynnar den elit som omfattar denna ideologi. Syftet med att privatisera vården är inte att göra den effektivare, det är att öppna upp nya marknader som skapar vinster åt samma elit. Syftet med att effektivera statsförvaltningen, universiteten, kommunerna, är inte att spara pengar för att kunna göra livet bättre för den breda befolkningen, utan att omforma strukturerna så att makten i allt högre grad koncentreras till denna samma elit.
Det finns emellertid ett intressant drag i denna
För att förstå det offentliga samtalet i dagens värld är det viktigt att förstå skillnaden mellan det som olika aktörer säger och det som de egentligen tror på. När politiker, ekonomer och andra personer i eller runt makteliten säger till exempel att privatisering leder till effektivare service är det ju inte något som bygger på en analys av verkligheten utan det är propaganda, ett sätt att sälja en politik.
Det är därför fel att säga att dogmer som att konkurrens sovrar fram den högsta kvaliteten eller att tillväxt är nödvändigt för välfärden i samhället är en del av den nyliberala ideologin. Sådana tankar, tillsammans med idéer som ”trickle-down economy”, tanken att de rikas rikedom så småningom kommer även de fattiga till gagn, är en del av den nyliberala propagandan. Det är argument som är skapade för att få dem som aldrig kan ha något att vinna på det nyliberala handlingsprogrammet att ändå acceptera det. I dagligt tal brukar man kalla detta för lögner.
Den nyliberala ideologin handlar om helt andra saker. Där finns, precis som i alla politiska ideologier en vision om idealsamhället. Det är inte ofta nyliberalerna öppet berättar hur detta ser ut, propagandatalet är väl inlärt, men ibland glimtar den underliggande ideologin fram. I tv-programmet Voimala 6.3 ”försäger” sig professor Paul Lillrank, som annars gärna sprider sin propaganda, t.ex. i kolumner i Hbl, och berättar att det han eftersträvar faktiskt är ett nytt klassamhälle. Tanken på ett jämlikt samhälle, förklarar han, bygger på en illusion som bara existerat under en kort tid i historien. Problemet med ett sådant samhälle är att medelklassen blir så starkt normativ att de fattiga (som enligt honom vanligtvis är fattiga för att de är lata eller saknar kognitiva förmågor) inte kan leva som ”hedervärda fattiga, goda fattiga” som trots sin fattigdom kan leva värdiga liv.
I stället tänker sig professor Lillrank att vi kunde ha ett nytt klassamhälle där ”de utslagna” bildar en egen samhällsklass, som umgås med varandra, bor nära varandra, lever på utkomststöd och njuter av sin heder. (Det där sista var mitt tillägg).
Den nyliberala ideologin syftar alltså inte till att ”rädda välfärdsstaten” utan till att montera ner den och i stället skapa strukturer som gynnar den elit som omfattar denna ideologi. Syftet med att privatisera vården är inte att göra den effektivare, det är att öppna upp nya marknader som skapar vinster åt samma elit. Syftet med att effektivera statsförvaltningen, universiteten, kommunerna, är inte att spara pengar för att kunna göra livet bättre för den breda befolkningen, utan att omforma strukturerna så att makten i allt högre grad koncentreras till denna samma elit.
Det finns emellertid ett intressant drag i denna propaganda som skiljer den från mycket annat politiskt tal. Det är inte alls säkert att det ens är meningen att man skall tro på den. Snarare verkar tanken vara att man när man genomskådar den skall känna sig delaktig i den elit som gagnas av ideologin, känna att man är ”med på skämtet”. Och det fungerar: undersökningar visar att långt fler tror att de hör till den lilla minoritet som gagnas av åtgärder som gynnar de rikaste. Häri ligger nyckeln till nyliberalismens framgångar. Folk vill inte höra till medelklassen, de vill höra till eliten. Och om det inte är möjligt föredrar de att leva i illusionen.
propaganda som skiljer den från mycket annat politiskt tal. Det är inte alls säkert att det ens är meningen att man skall tro på den. Snarare verkar tanken vara att man när man genomskådar den skall känna sig delaktig i den elit som gagnas av ideologin, känna att man är ”med på skämtet”. Och det fungerar: undersökningar visar att långt fler tror att de hör till den lilla minoritet som gagnas av åtgärder som gynnar de rikaste. Häri ligger nyckeln till nyliberalismens framgångar. Folk vill inte höra till medelklassen, de vill höra till eliten. Och om det inte är möjligt föredrar de att leva i illusionen.
