Hemmet är fortfarande en av de farligaste platser att vistas på som kvinna, ändå är kvinnor oftare rädda för att röra sig utanför hemmet då det är mörkt eller sent på dygnet. Samtidigt som män mer sällan är rädda för att röra sig i offentlig miljö, där de är mycket mer utsatta än i hemmet. För andra kan stället där de placerats för sin egen trygghet vara ett otryggt ställe; tillnyktringsceller, barnhem, vårdinstitutioner, skolor.

Terrorism är ett hot mot rikets inre säkerhet. Terrorattacker upprör massorna, skapar stora rubriker och som får oss att gå in på Facebooks krisrespons och checka in ”Jag är i säkerhet”. I Finland dog åren 2010–2018 två personer i brott som klassas som terrorism, sju skadades. Under samma tid har drygt 960 personer avlidit till följd av dödligt våld. Av dessa skedde 68 % i privata bostäder. Kvinnor utsätts för sexualbrott, våld och dödligt våld främst i privata utrymmen. Men vi har inga incheckningar för vardag och hem ”jag är i säkerhet trots att jag är hemma”.

Varför uppfattas vissa former av utsatthet som allvarligare än andra vad gäller resursering och insatser? Vilka följder har rädsla?

Trygghet är ett mångfasetterat begrepp som i hög grad handlar om hur vi upplever den miljö vi befinner oss i. Men det handlar också om antaganden och uppfattningar om fara eller trygghet – uppfattningar som inte nödvändigtvis har grund i faktiska risker att bli utsatt för brott eller hot. Olika befolkningsgrupper uppfattar olika rum och trygghet eller otrygghet på olika sätt. Där de som tillhör normen känner sig trygga, till exempel i vita medelklassområden, kan kvinnor som bär hijab känna sig otryggare och vara mer utsatta än på andra platser.

Samhället har ett ansvar att skapa trygghet och att planera den offentliga miljön, skolor, arbetsplatser och så vidare, så att de är trygga för oss alla. Problemet är att vi utgår från vissa normer då trygghet definieras. Detta upprepas då de trygghetsfrämjande åtgärderna planeras. Ofta är normbrytande gruppers otrygghet och utsatthet inte med i kalkylen, eller tas inte på allvar. När antalet väktare ökas, känner sig den som hör till normen tryggare. För dem som har erfarenheter av etnisk profilering är inte fler väktare nödvändigtvis en insats som ökar känslan av trygghet.

”Trygghetens rum ur ett feministiskt perspektiv” är en kurs där man genom att tillämpa normmedvetna och intersektionella perspektiv på trygghet, kan synliggöra olika perspektiv på trygghet och trygghetsfrämjande åtgärder. Under kursen läggs därför särskild tonvikt vid olika praktiker som främjar trygghet även för normbrytande befolkningsgrupper. Man tittar bland annat närmare på diskurser kring genusneutrala toaletter, trygghet på institutioner och i arbetslivet.

Samhället som ska vidta åtgärder för att skapa tryggare rum, består både av oss alla som privatpersoner men även i olika professionella roller. Kursen riktar sig både till dem som jobbar på offentliga institutioner, som är arbetsgivare, rektorer, poliser, lärare, vårdare, samt studerande med ett intresse för trygghet, likabehandling och social rättvisa. Vi kan skapa tryggare rum tillsammans!

Mia Henriksson
Kommunikatör

Texten baserar sig på samtal med kriminolog Maria Normann, som är en av lärarna på den tvärvetenskapliga kursen ”Trygghetens rum ur ett feministiskt perspektiv”. Kursen ordnas av Öppna universitetet, sista anmälningsdag är 9.3 (dagen efter kvinnodagen). Mera info: https://www.abo.fi/opu-amnen/genusvetenskap/