”Var och en blir salig på sin tro”
Denna tes står inte, som många verkar tro, att finna i Bibeln, utan härstammar från Fredrik den store av Preussen, och sammanfattar rätt bra Upplysningstidens överlägsna attityd gentemot religion.
Hjeresen påpekar att man kan mena två olika saker med frasen. Antingen använder man ordet salig sarkastiskt, som Fredrik, och menar sig med detta visa att alla religion är dumhet och lurenderjeri. Men man kan också ge ordet ”salig” positivt innehål:
Man menar visserligen inte detsamma som Bibeln: ett liv med Gud, i överensstämmelse med hans vilja, nu och alltid. Men man har en känsla av, att det närmast betyder att bli godkänd av Gud eller av ”tillvaron”, så att man i det långa loppet befinner sig på rätt sida.
Mycket vanligare, menar Hjeresen, än att man följer Fredrik den store och de andra stora fritänkarna i spåren är denna attityd, nämligen tanken att vi kan välja och vraka mellan olika trosföreställningar på ett sätt som passar oss själva, dvs att man skapar en privatreligion. Hjeresen ger flera exempel på sådana privatreligioner, som kan se väldigt olika ut, men de har alla det gemensamma draget att de sätter upp det egna omdömet som högsta instans OCH att de smidigt lyckas ”komma förbi varje verkligt val, varje avgörelse inför det budskap, som Jesus Kristus förkunnade för människor och för vars skull han spikades på ett kors – det budskap, som vidarebefodras av hans kyrka”.
Nu är givetvis inte poängen att allas tro måste se exakt lika ut. Hjeresen skiljer på tro och åsikter, och påpekar att kristendomen traditionellt accepterat stor variation när det gäller åsikter om Gud – se ex. på de fyra evangeliernas olika bilder av Jesu liv. Tron är dock en, och för att citera Hauerwas: We do not get to make Christianity up.
Orsaken till att denna dogm är populär är enligt Hjeresen att man gärna vill tro på Gud, men man vill hålla honom på avstånd, inte släppa honom så nära att man uppfattar att han står för något specifikt, så som ett visst sätt att leva.
Tilläggas kan att problemet med att upphöja det egna omdömet till högsta instans är att det i allmänhet är en form av självbedrägeri. De ”egna åsikter” man tror sig ha är sällan mera än återspeglingar av de rådande idealen i den kultur man lever i. Verkligt kritiskt tänkande är svårt, och något som närmast kräver någon kontrast man kan ta spjärn mot och kritisera ifrån. Det är just en sådan kontrast som kristendomen utgör.
