I motsats till Frostin, så är Törnwall, vars bok publicerad 1940 helhjärtat positiv till tvåregementsläran. Samtidigt illustrerar hans bok ypperligt det centrala problemet med tvåregementsläran. Den är så komplicerad att alla försök att förenkla den leder till allvarliga missförstånd. Därför består boken till stora delar av försök att reda upp dess ”missförstånd” för att visa att Luther inte menar det ena eller det andra.
Frostin hävdar, med rätta, att Törnwall harmoniserar, och det är väl den viktigaste kritiken man kan rikta mot denna bok, och misstänker jag, alla andra som hävdar beskriva ”tvåregementsläran”. Törnwall utgår från att Luther har en koherent och genomtänkt tvåregementslära, och försöker desperat få alla disparata uttalanden av Luther att passa ihop till något slags helhet som inte är uppenbart heretisk eller annars probelmatisk.
Det mest slående draget är dock enligt mig att Törnwall diskuterar denna lära helt utan att diskutera dess politiska betydelse eller placera in den i något slags socialt sammanhang. Boken gör inga försök att ge svar på vad denna lära innebär för den kristens försök att förhålla sig till samhället. Nu kan man säga – och Törnvall skulle säkert säga det – att detta är en historisk studie inte en etisk och det är förstås sant, men samtidigt intressant. Jag misstänker att detta är ett viktigt drag i svensk 1900-tals teologi fram till, ja, Frostin antar jag, den undviker det politiska till varje pris.
På det hela taget känns tvåregementsläran mindre klar efter att man har läst boken, och inte ett dugg mera lockande, så boken kan nog enligt mig läggas till handlingarna.
