Det finns två saker att säga om den pågående debatten om varför vi finlandssvenskar är sämre (t.ex. i PISA-undersökningar) än majoritetsbefolkningen.
För det första är det viktigt att inse fakta. Om man är en liten folkgrupp och man ur den gruppen människor skall rekrytera folk som skall sköta i stort sett alla funktioner i ett modernt samhälle så kommer kvaliteten i vissa branscher att lida. Jag tänker främst på olika synliga funktioner i samhället som kräver högpresterande människor, det vill säga personer som i vanliga fall utgör samhällets elit. Med ett så litet befolkningsunderlag som finlandssvenskarna utgör kommer till exempel finlandssvensk litteratur, teater, politik, tv-underhållning och – det smärtar mig att säga det – universitetsverksamhet, alltid att vara lite sämre i medeltal än majoritetsbefolkningens. Orsaken är helt enkelt att en proportionellt sett större andel av finlandssvenskarna kan syssla med sådant här, dels på grund av statens vilja att upprätthålla svensk service, dels på grund av de finlandssvenska fondernas stöd.
Problemet med detta är att det skapar en slags mediokritetskultur där människor väljer sig med att nöja sig med något mindre än det bästa bara för att det är finlandssvenskt. Och vi lär oss att vi inte behöver göra vårt bästa för att det ska räcka på finlandssvenska. Det är det vi ser i studien om finlandssvenska tonåringar, i PISA-resultat osv. Det är en naturlig följd av att vi är så få som får kulturella följdverkningar.
Nu finns det ett sätt att motarbeta detta, men att säga det innebär något av ett helgerån. Det handlar om att nedmontera ”Svenskfinland”. Givetvis menar jag inte att vi skall sluta prata svenska i Finland, men vi måste på allvar göra upp med den kombination av unken nationalism och politiska SFP-intressen som uttrycks i tanken på ett Svenskfinland med en egen kultur som skiljer sig från det finska Finland och Sverige.
Jag menar konkret till exempel att finlandssvenska författare måste i högre grad pröva om deras böcker är värda att ges ut i Sverige i stället för att nöja sig med något av de små finlandssvenska förlagen (det finns inga stora finlandssvenska förlag). Det finns knappast något som i princip gör det svårare för en österbottnisk författare att slå igenom i Sverige än en norrländsk, gottländsk eller skånsk. Ja, det är förstås mycket svårare än att ”slå igenom” i Svenskfinland. Om det sedan visar sig att det finns fördomar mot författare från Finland i Sverige, ja då finns där en uppgift för fonderna att ta itu med.
Det skulle innebära att det skulle finnas färre finlandssvenska författare (de skulle se sig som primärt ”svenska” i betydelsen svenskspråkiga). Men antagligen en högre medelnivå. När det gäller andra former av kultur är kanske det finska Finland den naturliga arenan. Eller världen.
Det är den ena saken. Den andra synpunkten är antagligen viktigare. Det är frågan ifall allt det här är viktigt. De finlandssvenska skolarna lär ju vara trevligare än de finska. Finlandssvenskar skall ju vara lyckligare, må bättre osv. Det hänger förstås också ihop med att en proportionellt sett större del av finlandssvenskarna får gör det de vill med sina liv – skriva böcker, spela in skivor osv. Kanske det är en bra sak även om det inte är några odödliga mästerverk som produceras. Kanske det till och med är viktigare att människorna lever goda liv än att de presterar på topp?
