Plötsligt stöter man på en psalm som säger allt. Jag påstår inte att det inte kan sägas bättre, men här finns faktiskt hela paketet.
Ord av evighet,
Mästare, som vet
att med Gud och mänskor tala
och de stummas nöd hugsvala,
lös med mäktig hand
våra tungors band.
Lös våra tungors band – till vad? Vad är det vi skall säga?
Bryt vår stolthets damm
och låt brusa fram
all den oro som oss jäktar,
allt det kval som tyst försmäktar;
giv det form och ljud,
bär det fram till Gud.
Det är alltså vår stolhet som hindrar oss från att tala, och det vi inte talar om är vår oro och våra kval? Vi döljer både det negativa och det positiva bakom vår stolthet, vår strävan efter att fylla sociala krav. Med andra ord, vi underordnar oss samhällets krav genom ett slags oärlighet. På det sättet undviker vi ansvar och låter saker ha sin gång.
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Här är förstås en viktig poäng – det är ingen dygd att alltid ”säga sanningen” om det sker på ett kärlekslöst sätt. Men viktigare är vart allt detta strävar:
Du Guds starka ord,
skapa om vår jord.
Till ditt rikes tjänst bered oss,
Herre, gör ett under med oss:
Alla löftens Ja,
säg ditt Effata.
Detta speciella tal är alltså politiskt, det är en del i ett omskapande av världen till en bild av Guds rike, ett tal som bara kan beskrivas som ett under.
