Vid sidan av kapitalismen är den romantiska kärleken antagligen den mest destruktiva myten i vår tid. Inte bara för att den i grunden är falsk, utan för att den styr våra liv på ett sätt som gör oss – paradoxalt nog – självcentrerade och oförmögna att uppräthålla långvariga relationer.
Vad menar jag med romantisk kärlek?
Den romantiska kärleken upphöjer parrelationen över alla andra relationer i livet. Enligt det romantiska synsättet är denna relation, vare sig den finns eller inte, helt avgörande för om jag är lycklig. För att kunna bli lycklig måste jag hitta rätt person. Det finns olika teorier om hurudan den rätta skall vara, antingen så att man kompletterar varandra (en idé så gammal att redan Platon avfärdade den) eller så att lika barn leka bäst. Vidare är det våra känslor som avgör om relationen är ”rätt”, känslor som bör vara starka och uppkomma spontant, helst vid första ögonkastet.
Och detta tror jag är kärnan i sammanhanget: den romantiska kärleken bygger på tanken att vi kan veta att vi älskar varandra. Om ni ursäktar att jag uttrycker mig filosofiskt, så bygger alltså romantisk kärlek på ett epistemologiskt grundantagande: Kärleken som känsla ger mig tillgång till sanningen om mitt liv. Denna sanning är avgörande, den är viktigare än livet själv och därmed värd att offra allt annat för.
Det som man i praktiken offrar är andra relationer, och här kommer destruktiviteten i den romantiska kärleken fram. När familjefadern lämnar fru och barn för att han är kär är det just denna upplevelse av sanning som får hans ”gamla liv” att verka falskt och värt att offra. Eller när flickan väljer bort den trygga och lugna pojken till förmån för den vilda som får hennes hjärta att klappa.
Olika varianter på denna myt förekommer överallt i vår kultur i allt från tonårsfilmer till tjocka romaner. Man kan med fog säga att den har tagit religionens plats i den västerländska kulturen och därför är det speciellt intressant att jämföra den romantiska kärleken med den kristna kärlekstanken.
För det första är den kristna kärlekstanken inte alls särskillt intresserad av parrelationer. Med risk för en överdrift kunde man säga att parrelationen i kristet perspektiv inte är så mycket mera än en av flera relationer där vi lär oss att älska den som är annorlunda än oss själva. För Jesu ord om att älska sin fiende är inte ett specialfall eller extremfall av den kristna kärleken – det är själva konsekvensen av den. Poängen med den kristna kärleken är just att ifrågasätta att vi begränsar kärleken enbart till en eller några få relationer. Kärlek är sammanfattningen på det sätt kristna skall förhålla sig till alla människor.
För det andra har den kristna kärlekstanken mycket lite att göra med känslor. Inte så att känslor inte är viktig del av vad det är att vara människa, men känslor är för kristna ingen säker väg till sanningen, den finns på annat håll.
Givetivs är den romantiska kärlekstanken påverkad av den kristna. Därmed har vi tanken på kärlekens som övervinner det omöjliga, kärleken som en oändlig kraft. Och kärleken är mirakulös, det skall inte förnekas. Men romantikern väntar sig att detta mirakel skall kunna leva i endast en parrelation, i kraften av två människors känslor för varandra. Det är för mycket begärt.
Jag antar att min poäng är denna: lämna inte alla par ensamma. Kärlek är hårt arbete, och för att orka måste vi hjälpa varandra.
