Hjeresen avslutar sin märkliga bok med en reflektion kring hur dessa moderna dogmer används. Utmärkande är att alla anävnder dem som de vill, att de inte bildar någon helhet någon övergripande världsbild, människosyn eller samhällssyn. Personer med helt olika politisk åskådning kan till exempel använda samma dogm. Poängen är denna:
Hemligheten är, såsom antytts mer än en gång, att varenda av den moderna människans dogmer har formulerats som ett försök att slippa se verkligheten i ögonen. De är ett uttryck för samma tendens att förneka fakta.
Här är det värt att påpeka att flera av dessa dogmer uppkommit inom ramen för en mer eller mindre seriös samhällskritik. Men de används inte så, utan som Hjeresen visar, för raka motsatsen, som olika vägar att ta verkligheten på allvar, primärt de sanningsanspåk som kristendomen gör, som alls inte alltid är bekväma.
Mera specifikt verkar den moderna människan vara panikartat rädd för att ta ställning. Det verkar vara detta draget hos tron som mer än något annat skrämmer människor till att gömma sig i de moderna dogmerna. Man vill inte stå för att något är gott, något annat är ont. Det handlar inte om det verkligt svåra det ibland kan vara att i en situation säga vad som är gott och ont, utan att i de ganska många situationer där det faktiskt är tämligen klart verkligen stå för denna insikt.
Denna flykt är, som Hjeresen många gånger påpekat, inget annat än det som kristendomen kallar synd. Hjeresen tillspetsar kopplingen: ”Människan spelar Gud, därför att hon har gjort fiasko som människa”.
Och detta är sammanfattningen av Hjeresens bok:
Hur paradoxalt det än låter för tjugonde århundradets människor, så kommer kyrkan inte med illusioner. Nyktert och sakligt avslöjar hon all den surrogatnykterhet och surrogatsaklighet, som människor skryter med. Ty hon vet – inte tack vare sin egen visdom, utan därför att hon själv har blivit övertygad genom att möta Gud i Jesus Kristus – att människornas hela fiasko beror på, att de inte vill finna sin rätta plats som Guds skapelser.
