Den ekonomiska krisen kommer inte att lösas på nästa toppmöte, eller toppmötet efter det. Givetvis är det delvis befogat att släcka där det brinner mest, men allt för många försöker ge sken av att ”eurokrisen” är en isolerad kris vars orsaker enbart ligger i en slarvigt ihopsnickrad valutaunion, eller i att de där lata syndlänningarna inte fattar att bete sig som ordentliga nordbor.
Två avgörande bakgrundsfaktorer är särskilt värda att lyfta fram. För det första har vi redan långt före den nuvarande krisen började (det handlar alltså om en kris som först blev synlig i USA 2007 och nu fortgår från region till region) stigande råvarupriser över hela linjen, mest tydligt på mat och olja. Det säger sig självt att en ekonomi går trögare när en så central råvara som olja kostar 110 dollar i stället för 20 vilket var fallet bara för några år sedan. I hela produktionskedjan betyder detta att marginalerna krymper och det blir svårare att göra vinst.
De enda som vinner på de höga råvarupriserna är givetvis de som säljer råvarorna, och det är det andra sättet på vilket råvarupriserna är orsak till krisen. De höga oljepriserna har inneburit att en obegriplig mängd pengar han koncentrerats till dem som säljer olja, en mängd så stor att det faktiskt blivit svårt att hitta objekt att placera dessa pengar i. Det är en av de underliggande orsakerna till framväxten av derivathandeln och de billiga lån som staterna har frestats till att leva på.
Men när det gäller den så kallade ”skuldkrisen” finns det faktiskt en ännu djupare liggande orsak, nämligen själva vårt penningsystem. Pengar uppstår på två sätt. Antingen genom att en centralbank bestämmer sig för att öka mängden pengar, att ”låta sedelpressen gå”. Det anses vara dåligt för det leder till inflation, och vi och politikerna lärde oss i skolan att då går det som i Tyskland på 20-talet.
Det andra och mycket vanligare sättet för pengar att uppstå är genom att banker ger lån. Det är ju inte så att bankerna har de pengar de lånar ut, utan när jag går till min bank och lyfter ett lån uppstår den summa pengar jag lånar ut tomma luften och existerar plötsligt som några siffror i en datafil som vi kalla för ”konto”.
När jag betalar tillbaka lånet upphör motsvarande summa pengar existera, men här finns haken och roten till hela den katastrof vi står inför. Jag förväntas också betala ränta på lånet. Vi kan nu förenkla bilden och tänka oss att det bara finns en bank och en kund i hela världen. Varifrån skall de pengar jag använder för att betala räntan komma? Jo, de måste skapas genom att nytt värde förs in i ekonomi, t.ex. genom att jag gräver upp lite guld ur marken. Då kan jag använda dessa ”nya” pengar för att betala räntan.
På global nivå betyder detta att den totala mängden pengar i världen hela tiden måste öka, annars finns det inte pengar att betala ränta med. Den kris vi nu ser är helt enkelt orsakad av att det inte längre finns någon som vill låna mera. Privatpersonernas låneförmåga, speciellt i USA tog slut 2007 och startade nedgången, denna bromsades av att staterna gick in och kraftigt ökade sin låntagning i stället. Nu når stat efter stat gränsen för hur mycket de kan låna och så får den inbyggda paradoxen i penningsystemet sin naturliga konsekvens.
Alltså återstår att trycka pengar, vilket ECB snart måste göra. Också det är bara en tillfällig lösning. Så länge vi håller fast vid en ekonomi som bygger på ränta finns det bara tillfälliga lösningar och nästa kris är ständigt runt hörnet.
