Enligt De grönas nya principprogram har alla människan rätt till en god död, i sista hand även en assisterad sådan. Med denna formulering tar de gröna som första parti i Finland ställning för eutanasi.
Om vi för ögonblicket lämnar fråga om eutanasi är moraliskt försvarbart åt sidan och fokuserar på denna formulering tycks det vara klart att eutanasi är en av de mindre betydelsefulla konsekvenserna av en sådan ”rättighet”. Trafikolyckor, t.ex., står med säkerhet för en betydligt större del av dödar som inte är ”goda”. Borde vi då förbjuda bilar? Krig är säkert den största orsaken till ”ond död” i mänsklighetens historia, skall vi förstå detta ställningstagande som pacifistiskt? Hur skall staten kunna garantera oss denna nya rättighet?
Det är många saker som är på gång i denna förvirrade formulering. Förutom den urvattnade synen på vad en rättighet är sker här en reducering av det viktiga begreppet ”en god död”. När rätten till eutanasi formuleras som en garanti för en god död förstår vi en god död som en smärtfri död, eller egentligen en kontrollerad död. Men är detta verkligen det vi menar med en god död? I västerländsk tradition brukar Sokrates lyftas fram som ett exempel på en god död: Sokrates var inte rädd för döden eftersom han ansåg sig levat på ett sådant vis att döden inte var ett hot. I denna förståelse är en god död ett tecken på ett väl levt liv.
Statistik från Holland där eutanasi praktiseras visar att mindre än en tredjedel av alla som vill ha eutanasi motiverar det med fysiska smärtor. Depression, ensamhet och rädsla för att ligga sin närmaste till last är vanligare motiv. Det visar att kopplingen med vad vi uppfattar vara ett gott liv hänger intimt samman med vad vi uppfattar vara en god död även när den kopplingen inte åsyftas. Få av oss skulle se självmord som en god lösning på ensamhet eller depression, men det säger en hel del om vår kultur att kravet på att klara sig själv är så starkt att en sjuk människa ser döden som ett bättre alternativ än att ”vara en börda” för sina närmaste. Och att så många människor måste vänta på döden ensam.
Dessa är verkliga problem och orsakerna ligger på ett djupt och grundläggande plan i vårt samhälle. Vi har en väldigt specifik uppfattning om hur man skall vara för att leva ett gott liv: man skall vara självständig, aktiv och produktiv. En döende människa är inget av detta. Det innebär att vi har skapat ett sätt att se på oss själva som nästan obönhörligen gör döden till ett misslyckande. Följaktligen blir ”en god död” en död som är snabb och oväntad. Kontrasten är slående till våra förfäder som idogt bad att Gud skulle skydda dem från en plötslig död, en död som kom utan att man hann förbereda sig, ta avsked, lägga saker till rätta.
Jag tror att tanken på att ligga ensam på ett sjukhus med inget annat än döden att se fram emot skrämmer vettet av de flesta av oss. Som sagt, här finns ett verkligt problem, men är eutanasi verkligen lösningen på det problemet eller ett sätt att sopa problemet under mattan?
Om vi verkligen vill ta itu med problemet, handlar inte det om att vi måste förändra hur vi ser på att åldras och bli sjuk, att lära oss uppskatta annat som en människa kan vara än produktiv och självständig, t.ex. vara målet för vår tacksamhet för det som personen gett oss tidigare i sitt liv? Lära oss se att vårt beroende av varandra är en styrka, inte en svaghet?
Det finns nämligen något som skrämmer mig ännu mera. Det är tanken på att ligga döende på ett sjukhus och fundera på om mina angöriga egentligen hoppas på att jag skall begå självmord.
