”En vänlig grönskas rika dräkt”.
Sommarpsalmerna balanserar på gränsen mellan sentimentalitet och genuint kontextuell teologi. Det är helt klart att det är bara i vår del av världen där våren och sommaren så självklart fungerar som en hänvisning till det gudomliga. En bra sådan, väntan på våren lär oss det viktigaste om kristen eskatologi – den kommer, även om vi inte kan veta när. Och sommaren blir inte alltid som vi tänkt.
Att sjunga den här psalmen en regnig sensommardag ger den dock lite mera allvar.
Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.
Likt många av de andra sommarpsalmerna har den här ett stort ”men” i sig, som jag tänker mig måste irritera de som bara vill ha lite trevlig sommarstämning i kyrkan. Poängen är dock klar – det sköna i detta livet är genuint skönt, men det missbrukas när det inte ses som en gåva given av Den som all skönhet ytterst pekar mot. Därför det för all bekväm och tillfredställd tro så provocerande tanken att sommaren här på sin höjd är en möjlighet att förbereda sig för det verkliga livet, vilket med nödvändighet innebär att en viss distans till denna världens goda är av nöden.
Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.