1. Kristendomen består av olika saker: lära, moral, praktiker samt kyrkan som gemenskap utsträckt i tid och rum. Utmärkande för det moderna tänkandet var/är att kyrkan uppfattas vara sekundär till de andra aspekterna.
2. Därmed uppstår den moderna kristendomens problem: sanning prövas endast mot vetenskapen, moralen mot det naturliga eller mänskliga. Kyrkan blir då bara en praktisk lösning, snarare än det sammanhang där sanning och moral får sitt innehåll.
3. Den kyrka som ska kunna fungera som primär i förhållande till lära, moral och fromhet kan inte vara en ”osynlig” eller idealiserad kyrka, utan en konkret gemenskap. Annars kommer något annat att ta över, i praktiken staten eller den för stunden dominerande kulturen.
4. Följaktligen måste kyrkan vara en gemenskap som på något vis skiljer sig från det övriga samhället. Denna skillnad kan inte bygga på att man håller fast vid en lära eller en moral eller på några andra ”inre” kvaliteter, utan på att människorna i denna gemenskap lever på ett annorlunda sätt.
5. Kyrkans uppgift är dock inte att vara annorlunda bara för att vara annorlunda. Uppgiften är att vara trogen Jesus Kristus. Därför behöver kyrkan vissa handlingar, sakrament, som utgör kärnan i detta annorlundaskap och som vägleder kyrkan i att i den tid och på den plats hon lever uttrycka denna trohet.
6. Dessa ”heliga handlingar” får inte förandligas så att relationen mellan dem och andra handlingar som människorna utför blir oklar. Kyrkan tillber Gud i det konkreta och vardagliga – att äta och dricka, bada och samtala – och här finns kyrkans kallelse nedlagd: att i detta vardagliga liv överbrygga de gränser som världen med våld drar upp för att skapa ordning.
7. Kyrkans väsen är alltså detta skapande av en gemenskap som pekar mot en annan ordning som inte bygger på våld utan på kärlek. Kristna människor tillber en Gud som vill bli tillbedd genom skapandet av denna gemenskap.
8. För kyrkan att vara trogen Jesus Kristus innebär att kyrkan har till uppgift att visa världen hurudan Gud är. Kyrkans fredlighet är alltså inte en aspekt av hennes budskap, utan på ett grundläggande plan kyrkans väsen och existensberättigande.
9. Det betyder att även om kyrkan lever i en fallen värld och består av syndiga människor är kyrkans interna schismer och kyrkans splittring mera än en skandal, det är ett tillstånd där kyrkans väsen som kyrka står ifrågasatt.
10. Följaktligen är frågan om kyrkans enhet inte en praktisk fråga. I en väldigt central mening är kyrkans enhet kyrkans budskap och syfte. Vilket innebär att frågan om hur kyrkan hanterar sina konflikter alltid borde vara viktigare än frågan det uppstår konflikt om.
