Stanley Hauerwas: A Better Hope. Resources for a Church confronting Capitalism, Democracy, and Postmodernity.

Postat den 30 november, 2011 av phagman

The subtitle really sums this book up well, this a book that takes on ”the outside” from a Church persepctive, at least in many of its articles. This means that there are several important texts here, such as the opening essay ”On Being a Christian and an American”, and a text on postmodernism called ”The Christian difference”. In general I would say this is one of the stronger collections.

Another theme tha reoccurs here is Christian ethics as an academic field (there is e.g a long text on Rauschenbusch), as well as texts on Jenson, Yoder, and Rowan Greer.

A particular faviorite of mine is the fairly short text ”Sinsick” which tries to approach sin in a way that is different from the big 20th century theologians, using sickness as an analogy. This is (one of, I think) the text where Hauerwas compares students in theology with studnets in medical schools:

For example, a person can come to divinity school today saying, ”I am not really into Christology this year. I am really into relating. I would like to take more courses in CPE.” They are likely to be confirmed in that option by being told, ”Right, take CPE; after all that is what ministry is – relating. Learn to be a wounded healer.”

Contrast that with a medical student who might say, ”I am not really inte anatomy this year. I am really into people. I would like to take another course in psychiatry. ” He or she would be told, ”We do not care what you are ’into’. Take anatomy or ship our.”

This is a rather diverse collection of texts, so I guess the most valuable information here is its contents. I hope I do not break an rules by provinding that information.

  1. On Being a Christian and an American
  2. The Christian Difference: Or, Surviving Postmodernism
  3. Resisting Capitalism: On Marriage and Homosexuality
  4. Christian Ethics in America (and the Journal of Religious Ethics): A Report on a Book I will not Write
  5. Walter Rauschenbusch and the Saving of America
  6. Not Late Enough: The Divided Mind of Dignitatis Humanae Personae
  7. Only Theology Overcomes Ethics: Or, What ”Ethicists” Must Learn from Jenson
  8. Why The Politics of Jesus Is Not a Classic
  9. Why Time Cannot and Should Not Heal the Wounds of History, But Time Has Been and Can Be Redeemed
  10. Worship, Evangelism, Ethics: On Eliminating the ”And”
  11. Enduring: Or, How Rowan Greer Taught Me How to Read
  12. Captured in Time: Friendship and Aging (with Laura Yordy)
  13. Sinsick
  14. McInerny Did It: Or, Should a Pacifist Read Murder Mysteries?

That’s right people, four subtitles starting with ”Or,”. Just sayin’.

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: In Good Company. The Church as Polis.

Postat den 29 november, 2011 av phagman

This book collects again 13 essays (and an important introduction), most of which deal with the theme Church. In Hannah’s Child (which is perhaps the most important source for Hauerwas’s ecclesiology) he writes:

In Good Company was an attempt to express the ways in which my work has developed in response to people who have claimed me as a friend, people like Jon, and Kyle, and Peter. But it was also an attempt to make some sense of my ecclesial homelessness. Clearly one of the reasons I have so many people in my life is that I do not have an ecclesial home. Instead I have friends in diverse ecclesial homes. That is one of the ways I live out being homeless, but I also resist homelessness by trying to be at home in a particular congregation.

The texts are groups under three headings: I Protestant Company, In Catholic Company and Ecclesial Ethics. The first two parts thus shed some light on both Hauerwas’s protestant (including mennonite) influnces and Catholic influnces.

The last part has some texts that at least for me stand out. In one article Hauerwas’s discusses how he teaches ethics based on liturgy, the approach that is the founding principle in The Blackwell Companion to Christian Ethics. I find that chapter extremely useful when thinking about my own teaching. The other text is important because it provides a Hauerwasian treatement on a perhaps un-Hauerwasian theme, vegetarianism. It is co-written with John Berkman, and is probably the best theological argument for vegetarianism out there (Although it has not to my knowledge convinced Hauerwas.)

Contents:

  1. What Could It Mean for the Church to Be Christ’s Body? A Question without a Clear Answer
  2. The Church’s One Foundation is Jesus Christ Her Lord or In a World without Foundations All We Have is the Church
  3. Why Resident Aliens Struck a Chord
  4. Whose Church? Which Future? Whither the Anabaptist Vision?
  5. A Homage to Mary and toe the University Called Notre Dame
  6. The Importance of Being Catholic: Unsolicited Advice from a Protestant Bystander
  7. Work as Co-Creation: A Critique of a Remarkably Bad Idea
  8. In Praise of Centesimus Annus
  9. Living in Truth: Moral Theology as Pilgrimage
  10. The Liturgical Shape of Christian Life: Teaching Christian Ethics as Worship
  11. Casuistry in Context: The Need for Tradition
  12. A Trinitarian Theology of the Chief End of All Flesh
  13. The Kingship of Christ: Why Freedom of ”Belief” Is Not Enough

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | Lämna en kommentar

Rädda Svenskfinland? Ids int.

Postat den 28 november, 2011 av phagman

Det finns två saker att säga om den pågående debatten om varför vi finlandssvenskar är sämre (t.ex. i PISA-undersökningar) än majoritetsbefolkningen.

För det första är det viktigt att inse fakta. Om man är en liten folkgrupp och man ur den gruppen människor skall rekrytera folk som skall sköta i stort sett alla funktioner i ett modernt samhälle så kommer kvaliteten i vissa branscher att lida. Jag tänker främst på olika synliga funktioner i samhället som kräver högpresterande människor, det vill säga personer som i vanliga fall utgör samhällets elit. Med ett så litet befolkningsunderlag som finlandssvenskarna utgör kommer till exempel finlandssvensk litteratur, teater, politik, tv-underhållning och  – det smärtar mig att säga det – universitetsverksamhet, alltid att vara lite sämre i medeltal än majoritetsbefolkningens. Orsaken är helt enkelt att en proportionellt sett större andel av finlandssvenskarna kan syssla med sådant här, dels på grund av statens vilja att upprätthålla svensk service, dels på grund av de finlandssvenska fondernas stöd.

Problemet med detta är att det skapar en slags mediokritetskultur där människor väljer sig med att nöja sig med något mindre än det bästa bara för att det är finlandssvenskt. Och vi lär oss att vi inte behöver göra vårt bästa för att det ska räcka på finlandssvenska. Det är det vi ser i studien om finlandssvenska tonåringar, i PISA-resultat osv. Det är en naturlig följd av att vi är så få som får kulturella följdverkningar.

Nu finns det ett sätt att motarbeta detta, men att säga det innebär något av ett helgerån. Det handlar om att nedmontera ”Svenskfinland”. Givetvis menar jag inte att vi skall sluta prata svenska i Finland, men vi måste på allvar göra upp med den kombination av unken nationalism och politiska SFP-intressen som uttrycks i tanken på ett Svenskfinland med en egen kultur som skiljer sig från det finska Finland och Sverige.

Jag menar konkret till exempel att finlandssvenska författare måste i högre grad pröva om deras böcker är värda att ges ut i Sverige i stället för att nöja sig med något av de små finlandssvenska förlagen (det finns inga stora finlandssvenska förlag). Det finns knappast något som i princip gör det svårare för en österbottnisk författare att slå igenom i Sverige än en norrländsk, gottländsk eller skånsk. Ja, det är förstås mycket svårare än att ”slå igenom” i Svenskfinland. Om det sedan visar sig att det finns fördomar mot författare från Finland i Sverige, ja då finns där en uppgift för fonderna att ta itu med.

Det skulle innebära att det skulle finnas färre finlandssvenska författare (de skulle se sig som primärt ”svenska” i betydelsen svenskspråkiga). Men antagligen en högre medelnivå. När det gäller andra former av kultur är kanske det finska Finland den naturliga arenan. Eller världen.

Det är den ena saken. Den andra synpunkten är antagligen viktigare. Det är frågan ifall allt det här är viktigt. De finlandssvenska skolarna lär ju vara trevligare än de finska. Finlandssvenskar skall ju vara lyckligare, må bättre osv. Det hänger förstås också ihop med att en proportionellt sett större del av finlandssvenskarna får gör det de vill med sina liv – skriva böcker, spela in skivor osv. Kanske det är en bra sak även om det inte är några odödliga mästerverk som produceras. Kanske det till och med är viktigare att människorna lever goda liv än att de presterar på topp?

Publicerad i Vasabladet 27.11.2011
Publicerat i kolumner | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Performing the Faith. Bonhoeffer and the Practice of Nonviolence.

Postat den 23 november, 2011 av phagman

This is a collection of texts that connect well around one theme, though one should be clear that this theme is not Bonhoeffer, but nonviolence. 9/11 raised the bets for pacifism in the US considerably and most of these essays seem to have grown out of that challange.

There are, however two texts on Bonhoffer here, and they are interesting for several reasons. Hauerwas here claims to always have been deeply influenced especially by Bonhoeffer’s Discipleship, even going so far as to say that the reason he was able to appreciate Yoder later on was that he had studied that book so thoroughly. So it seems that those of us studying Hauerwas need to think about that in the future as well. Particularly the text on the Bonhoeffer’s Political Theology is very good.

But there is much more in this book. Hauerwas here writes about Wittgenstein, something he in fact rarely has done, although that influence is well known. And he has some rather critical remarks on Milbank. There is also an important text on liturgy, imporant because that is another theme that seems to be important for Hauerwas, yet he has written fairly little on it.

Two texts on 9/11 (previously published elsewhere) and a response to Jeffrey Stouts criticism in Democracy and Tradition round up the book.

Contents:

  1. Dietrich Bonhoeffer’s Political Theology
  2. Dietrich Bonhoeffer on Truth and Politics
  3. Performing Faith: The Peaceable Rhetoric of God’s Church (with James Fodor)
  4. Connections Created and Contingent: Aquinas, Preller, Wittgenstein, and Hopkins
  5. The Narrative Turn: Thirty Years Later
  6. Suffering Beauty: The Liturgical Formation of Christ’s Body
  7. Explaining Christian Nonviolence: Notes for a Conversation with John Milbank and John Howard Yoder
  8. Punishing Christians
  9. September 11, 2001: A Pacifist Response
  10. September 11, 2001: A Sermon a Year Later
  11. Postscript: A Response to Jeff Stout’s Democracy and Tradition

Amazon

Publicerat i Hauerwas | 5 kommentarer

Stanley Hauerwas: Sanctify them in the Truth. Holiness Exemplified.

Postat den 21 november, 2011 av phagman

This is a rather loosely themed collection that deals with a number of interesting questions, centering around the theme holiness. There are essays here on themes that later have become central to Hauerwas, such as the future of the university institution. It is also interesting because Hauerwas revisits som themes from his earliest writings, such as ”character” and ”agency”.There are some solid texts on the church here as well.

There is also one of the more interesting engagements by Hauerwas with the question of homosexuality, using the notion of friendship to question the way the problem usually is presented in (catholic) moral theology. There is also what I believe is the only positive use Hauerwas has ever made of Luther, in an article about the Decalogue. As a balance to that, there is a delightful sermon (one of several) for Reformation Day, titled frankly ”Reformation is Sin”.

This is one of the better collections I think, but I might say that of many of the one’s published in the last fifteen years or so.

Contents:

  1. On Doctrine and Ethics
  2. The Truth about God: The Decalogue as Condition for Truthful Speach
  3. ’Salvation even in Sin’: Learning to Speak Truthfully about Ourselves
  4. The Sanctified Body: Why Perfection Does Not Require a ’Self’
  5. Going Forward by Looking Back: Agency Reconsidered
  6. Gay Friendship: A Thought Experiment in Catholic Moral Theology
  7. Characterizing Perfection: Second Thoughts on Character and Sanctification
  8. Timeful Friends: Living with the Handicapped
  9. In Defense of Cultural Christianity: Reflection on Going to Church
  10. The Non-Violent Terrorist: In Defense of Christian Fanticism
  11. No Enemy, No Christianity: Preaching between ’Worlds’
  12. Christians in the Hands of Flaccid Secularists: Theology and ’Moral Inquiry’ in the Modern University
  13. Christian Schooling or Making Students Dysfunctional
  14. For Dappled Things
  15. Practice Preaching
  16. Reformation Is Sin
  17. The Cruelty of Peace
  18. Living on Dishonest Wealth
  19. God’s Grandeur
  20. On not Holding On or Witnessing the Ressurection

(note: 15-20 are sermons.)

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | Lämna en kommentar

10 böcker alla teologer borde ha läst + några till

Postat den 16 november, 2011 av phagman

Vårt utbildningsprogram i teologi vid Åbo Akademi är notoriskt tunt när det gäller den teologiska traditionens källtexter. Våra studenter läser främst läroböcker i början av studierna och sedan studier. Det betyder att de studenter som känner att de behöver en bättre kunskap om den kristna traditionens får lov att göra det på egen hand. Några intresserade studenter efterlyste en lista på böcker som alla teologier borde ha läst, så här är ett försök. Synpunkter mottages med tacksamhet. Denna lista kommer säkert att leva framöver.

Den tidiga kyrkan

  • De apostoliska fäderna
  • Augustinus Bekännelser

Medeltiden

  • Valda delar ur Tomas av Aquinos Summa Theologica
  • Anselm av Canterbury Cur Deus Homo

Reformationstiden

  • Luthers Stora Katekesen
  • Valda delar ur Institutio

Tidig modernitet  fram till 1900

  • Kant Religion inom det blotta förnuftets gränser
  • Scheiermacher Reden über die Religion

1900-tal

  • Karl Barth Romarbrevskommentaren + utdrag ur Kirchlige Dogmatik
  • Dietrich Bonhoeffer Motstånd och Efterföljelse eller Nachfolge

Detta är förstås inte det enda man måste ha läst för att kunna kalla sig (systematisk) teolog, (t.ex finns det mycket nyare litteratur man behöver känna till) men detta borde nog alla ha läst. Vissa av titlarna kan nog också bytas ut mot något annat motsvarande. Därtill borde man specialisera sig och läsa böckerna under minst en av följande rubriker.

Patristik

  • Urval ur Irenaeus Adversus Haereses eller  Den apostoliska undervisningen
  • Origenes Peri Archoon
  • Ökenfädernas tänkespråk
  • Något av de kappadokiska fäderna
  • Något mera av Augustinus

Medeltida teologi

  • Benediktus av Nursias  Regel
  • Merparten av Tomas Summa Theologica
  • Något av Bernard av Clairvaux
  • Någon kvinnlig mystiker, t.ex. den heliga Birgitta
  • Thomas a Kempis, Om Kristi Efterföljelse

Reformationen

  • Bekännelseskrifterna
  • Luther Om en kristen människans frihet, Om den trälbundna viljan, Stora Galaterbrevskommentaren.
  • Hela Calvins Institutio

Religionsfilosofi

  • Flera av Platons dialoger
  • Något av Aristoteles, t.ex. Metafysik eller Nicomachiska etiken
  • Thomas Summa Theologica, prima pars
  • David Hume, Dialogues concerning Natural Religion
  • Wittgenstein, Philosophical Investigations

Etik

  • Flera av Platons dialoger
  • Aristoteles, Nicomachiska etiken
  • Thomas Summa Theologica, åtmistone delar ur I, II och II, II.
  • Kant, Kritik av det praktiska förnuftet
  • Stora mängder Hauerwas 😉

Dogmatik

  • Origenes Peri Archoon
  • Något mera av Augustinus
  • Luther Om en kristen människans frihet, Om den trälbundna viljan eller Stora Galaterbrevskommentaren.
  • Något av 1900-tals ”systemen” i sin helhet: Barth, Tillich, Pannenberg, Jenson etc.

Det här är alltså teologisk ”allmänbildning”, inte specialkunskap. När man specialiserar sig för att skriva t.ex. en doktorsavhandling måste man förstås läsa mycket mera.

Publicerat i Theology general, work | 2 kommentarer

Stanley Hauerwas: With the Grain of the Universe

Postat den 14 november, 2011 av phagman

Considering the fact that With the Grain of the Universe, Hauerwas’s Gifford lectures, was the first proper monograph written by Hauerwas since The Peaceable Kingdom (1983) it is hard not to feel a bit disappointed by the book. This could have been the book where Hauerwas finally presented his complete vision of the Church, the one where we finally see how his ”catholicism” fits together with his appreciation of Yoder, how all this comes together in a liturgically formed, radically political community.

What we get instead is a discussion of three 20th century thinkers: William James, Reinhold Niebuhr and Karl Barth. Hauerwas describes his argument the best, I think, in Hannah’s Child:

James, whom I came to admire deeply, provided the most humane account possible of how we could live in the face of a purposeless existence. Niebuhr’s theology is then the best we can do once James’s world is assumed. In contrast, Barth exemplified a way
of doing theology in which theological speech makes possible a world and a time that grant none of the assumptions of James and Niebuhr.

Now, Hauerwas’s reading of each of these three are interesting in themselves, and James does work very well as one that sets the scene for ”religion” in the 20th century. Hauerwas has of course treated Niebuhr several times before, so that part does perhaps not offer that much ”new” stuff. I have trouble with the chapters on Barth. Not becuase I find fault with Hauerwas’s reading of Barth, but Barth seems so uncomfortable in the role Hauerwas asings to him. Barth, is, as Hauerwas himself puts it, the hero of the story, since he provides the full treatment of God Hauerwas feels is necessary to be able to do theology, natural or otherwise (The Gifford lectures are supposed to deal with natural theology, so we see Hauerwas’s dilemma). Barth is the ”intellectual witness” that ultimately replaces argument as the principal form of talk about God. The problem is that Barth is the weakest where I find Hauerwas needs him the most, i.e. in the ecclesiology so to make the argument work Hauerwas has to use several tactics at the same time (develop Barth’s ”implicit” ecclesiology, develop what isn’t there, and discuss problems in Barth’s thought.) The paradoxical situation ends up being that although Barth is the hero, Hauerwas ends up being quite critical of him.

So, to be frank, what we get is a discussion on ”witness” that IMO goes in the wrong direction. Rather than using Barth as an example, together with Yoder and John Paul II, the more Hauerwasian mode would have been to point to concrete Church practice, and perhaps giving people like Dorothy Day more than a paragraph. Yes, what these people provide is ”intellectual witness”, but is not one of the problems of the Church in modernity, paradoxically and over-belief (as James would put it) in the intellectual as the primary mode of witness?

I suspect that the problem stems from Hauerwas’s approach to use previous Gifford lecturers to tell a story about 20th century theology – and idea he stole from MacIntyre. It might have seemed like a good idea at the time, but did not yield the best possible result, especially since Niebuhr has been treated elsewhere. Don’t get me wrong, I learned a lot from the book. It just feels a bit like a wasted opportunity.

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Books read, Hauerwas | Lämna en kommentar

Marcus Prest: Pop

Postat den 9 november, 2011 av phagman

Detta är ingen recension. Marcus är en god vän till mig, så det vore absurt av mig att försöka recensera hans bok. Så det här är vad jag säger om boken när någon frågar vad jag tycker om den, och jag vet att Marcus antingen hör på eller kommer att få veta vad jag sagt.

För det första: det är inte en bok jag skulle läsa om jag inte kände Marcus. Det är inte ett omdöme om boken utan en faktautsaga om mina läsvanor. Jag läser väldigt lite skönlitteratur, och den skönlitteratur jag läser brukar nog behandla andra saker – och oftast vara skriven för länge sen. Så jag är på sätt och vis inte rätt person att uttala mig.

That said, detta är en synnerligen välskriven bok. Innan jag lärde känna Marcus trodde jag att jag möjligen var ganska bra på att skriva själv, men efter att jag diskuterat skrivande med honom har jag insett att han är på en helt annan nivå. Jag har en del bra trick, han kan det här. Och det märks verkligen i boken. Inte en enda gång hakar jag upp mig på att något är dåligt formulerat, att bilder skulle vara krystade eller beskrivningar osäkra. Tvärtom, man sugs så in av språket att man (nästan*) helt accepterar den värld som här beskrivs. Trots att det inte finns några irriterande cliffhangers har jag svårt att sätta boken ifrån mig.

Ett exempel bara. Speciellt i finlandssvensk litteratur förekommer ofta (jag tänker här på riktigt kända namn) en ytterst patetisk form av läsarsmicker som går ut på att man låter handlingen utspela sig i en för läsaren känd stad, som beskrivs så att läsaren känner igen sig, ja man kunde säga att man känner igen platser ”där vi en gång gått”. Det här har sällan någon annan funktion än att skapa en konstgjord kontakt till läsaren, en billig typ av underhållning, ett slags litterär Google street view.

Marcus sysslar inte med sånt. I stället känner den som bor i Åbo igen vissa detaljer – det finns en å med restauranger i, t.ex, men känslan i staden är som ett Åbo – passande nog – på kokain, ett Åbo som har förvandlats till New York eller Berlin. Man der Åbohanken för sin inre blick, men byggnaden har 12 våningar. Staden liknar karaktärerna i boken, som också är ”larger than life” på ett sånt här konstgjort sätt.

Boken ”handlar” om – som jag ser det – att försöka leva ett liv utan mening, vilka saker man kan syssla med för att få struktur på tillvaron när inget har något syfte – en ganska saklig beskrivning av vår tid. Huvudpersonerna sysslar bara med en massa spel vars mål och mening är oklar för alla, framför allt dem själva. De glimtar av allvar som förekommer – vänskap, kärlek – går inte att formulera och försvinner därför i ett flöde av sysslor som bara bygger upp fasader på fasader. Finns det något under all yta? Nyckelrepliken i boken är den där huvudpersonen hippt postmodernt frågar om det är någon skillnad på att bry sig om och att handla som om man bryr sig om. När svaret antyder att frågan inte är så enkel som han tänkt sig leder det till ett inre kaos som fyller verkligheten.

Jag har bara två invändningar. Det första är kanske mest mitt problem, nämligen att American Psycho är en så tydlig referens. Kanske mest mitt problem, för jag avskyr verkligen den boken. Det finns många andra referenser också – se titeln – men jag tycker mig se att det här lånas det lite för mycket. En recensent nämnde Clockwork Orange, vilket inte alls hade slagit mig.

Det andra är mera en fråga – som jag inte vill ha ett svar på från författaren. Dessa människor, skall man förstå dem som karikatyrer av verkliga människor, eller som realistiska beskrivningar? Eller som ”karaktärer” vars koppling till ”verkligheten” egentligen är helt ovidkommande? Jag förblir osäker.

Hur som helst, det jag känner när jag läst boken är framför allt stolthet för att jag har en så begåvad vän och förväntan över vad han ska åstadkomma framöver.

*(Du kanske undrar över vad det var jag inte accepterar i boken? Att huvudpersonen lyssnar på U2… Fast det kanske är American Psycho som spökar igen.)

Publicerat i Books read | Lämna en kommentar

NOD 3/11: Tema Motstånd

Postat den 8 november, 2011 av phagman

Det nya numret av den lysande svenska tidskriften NOD är delvis ägnad åt min bok. Där finns en intervju med mig, en artikel jag skrivit, samt en recension av Elisabeth Sandlund, plus en rad andra intressanta artiklar, t.ex. en om Mandela, en om Jean Zaru (palestinsk befrielseteolog och en enda kvinnliga kyrkoledaren i regionen), och en lång introduktion till Jacques Ellul av Arne Rasmusson. Jag kan inte nog skryta på denna tidskrift, den är nästan för bra för att vara sann! (Och det säger jag nu inte för att de har get min bok så mycket uppmärksamhet, den är faktiskt helt lysande.)

I Recensionen av min bok skriver Sandlund bl.a. så här:

Provocerande och utmanande är boken. Men den lämnar mig trots detta inte med en obehaglig bismak av dåligt samvete över att jag inte har lyckats bättre på de tolv åren jag hittills haft på mig [som kristen]. Snarare känner jag hopp inför den fortsatta processen. Det beror nog till stor del på författarens sätt att resonera. Det är tydligt och spetsigt – men ändå lugnt och sakligt, dessutom med tankeväckande referenser till den kristna trons historia, som beskrivs som en ständigt pågående motståndsrörelse mot skiftande tiders förhärskande anda. Att få vara en länk i den kedjan är inte det sämsta.

Men det finaste hon skriver är när hon säger att

boken på köpet ger mig en nyckel till att bättre förstå min utvecklignsstörda dotter Ulrika och hennes naturliga och självklara förhållande till den kristna tron. Hagman skriver att ett bra sätt att träna sig i tålamod är att umgås med människor som kräver ett stort mått av den vanan, till exempel personer med förståndshandikapp. I så fall har jag sedan 28 år en alldeles speciell resurs att tillgå. Men jag tänker också at det som ibland gjort mig förtvivlad om Ulrikas liv kanske i själva verket är stora tillgångar för henne som för henne närmare Gud.

I min artikel diskuterar jag asketism som motstånd. Det är en artikel som jag skrev för flera år sedan, för en bok som aldrig blev till, och jag är glad att den äntligen blivit publicerad – jag är själv väldigt nöjd med den. Jag utgår från bl.a. Huxleys Du sköna nya värld för att diskutera asketism i vår tid.

Publicerat i Om Kristet Motstånd | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Hannah’s Child. A Theologian’s Memoir

Postat den 8 november, 2011 av phagman

Hauerwas has dabbled with this kind of writing before, but still the beauty of this book must have been a surprise to those of us thinking that essays is all he could write. I have no doubt that this is the book that will continue to be read when all those collections of essays are out of print.

Academic memoirs are usually selfgratulatory, polemic, and narrow. They often are preoccupied with how the writer has been misunderstood, and often seem to be little more than a chance to get in the last word in long forgotten debates. Hannah’s Child is certainly polemical at times, but if anything it is Hauerwas’s generousity that comes over here, which is remarkable considering how widely misunderstood he in fact has been.

One reason that the book ”works” so well is of course that Hauerwas actually has a story to tell, or rather several. There is the story about the working class kid living in the university world. There is the story about how his spiritual development. There story about his marriage to his first wife, suffering from bi-polar disease. And of course the development of his thinking. All these are weaved together remarkably well.

Hauerwas also has some points he wants to get across. Of course there is the idea of the narrative: how his life makes sense only in light of the Christian narrative. He also emphasizes friendship in a way that is more about naming the people he has been close to (this actually gets a bit annoying at times), it is about countering the notion of the ”genius” that creates  in splendid isolation. Hauerwas wants to show us that he is who he is because of his friends, and how this is actually a huge part of what being Christian is about.

We all knew that Hauerwas was funny, but wheras in his lectures (and the other outlet for his humour, his footnotes) he tend to work with his famous oneliners only, here he at times lets loose and actully accomplishes some very funny episodes.

So, this book should be read by all theologians, even those that disagree with Hauerwas. It could even be considered an alternative route into his thinking. There are also ideas here that are developed better here than anywhere else in his works – I am especially thinking about his views about the church which become quite clear when his own practice and experience in taken into account. He also has some very interesting things to say about belief here, that I do not remeber him developing elsewhere.

It does have one problem – as I already mentioned Hauerwas feels the need to mention every person he considers a friend. While this is understandable, it gets a bit tedious. In particular the last few chapters suffer from this, which means that the book ends a bit weakly.

But apart from this, this is a great read. If you haven’t read it already, you’re in for a treat!

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Books read, Hauerwas | Lämna en kommentar