539

Postat den 19 augusti, 2012 av phagman

”En vänlig grönskas rika dräkt”.

Sommarpsalmerna balanserar på gränsen mellan sentimentalitet och genuint kontextuell teologi. Det är helt klart att det är bara i vår del av världen där våren och sommaren så självklart fungerar som en hänvisning till det gudomliga. En bra sådan, väntan på våren lär oss det viktigaste om kristen eskatologi – den kommer, även om vi inte kan veta när. Och sommaren blir inte alltid som vi tänkt.

Att sjunga den här psalmen en regnig sensommardag ger den dock lite mera allvar.

Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
lär mig akta främst ditt ord
och dina nådesunder.

Likt många av de andra sommarpsalmerna har den här ett stort ”men” i sig, som jag tänker mig måste irritera de som bara vill ha lite trevlig sommarstämning i kyrkan. Poängen är dock klar – det sköna i detta livet är genuint skönt, men det missbrukas när det inte ses som en gåva given av Den som all skönhet ytterst pekar mot. Därför det för all bekväm och tillfredställd tro så provocerande tanken att sommaren här på sin höjd är en möjlighet att förbereda sig för det verkliga livet, vilket med nödvändighet innebär att en viss distans till denna världens goda är av nöden.

Väl må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.

Publicerat i Psalmer | Lämna en kommentar

Fem råd för ateister

Postat den 4 augusti, 2012 av phagman

Jag har lärt mig mycket från ateister – både från de stora i den ateistiska traditionen som Marx, Feurbach och Nietzsche och från nutida ateistiska tänkare. Samtidigt sägs idag en hel del i ateismens namn som inte gör dessa giganter rättvisa, och jag tänkte därför komma med några vänliga råd i hopp om att höja nivån på diskussionen.

  1. Tro inte att du vet vad religion är. Religion är ett hopplöst begrepp. Det finns inget sätt att definiera det så att det innefattar det vi vill att det skall innefatta och utesluter det som vi vill att det skall utesluta. Orsaken är enkel. De fenomen vi kallar religioner är så komplexa och mångfacetterade, så olika och så inblandade i allt annat som finns att det är omöjligt att dra vettiga gränser. Det innebär att alltid när man uttalar sig om hur ”religion” är, vad det leder till och vilka konsekvenser det får så pratar man nonsens. Religiösa föreställningar, bruk, tankesätt och vanor, leder till en massa saker och det finns inget vettigt sätt att generalisera dem.
  2. Tro inte att du vet vad kristendom är. Vanligtvis bygger vi ju vår föreställning om vad kristendomen handlar om på våra egna erfarenheter, och för ateister är dessa erfarenheter är dessa oftast negativa. Jag beklagar. Men i ärlighetens namn måste vi ju konstatera att den där konfirmandprästen eller ungdomsledaren som betedde sig som en komplett idiot när du var fjorton knappast kan anses vara representativ för hela kristendomen med dess 2000-åriga historia och globala omfattning. Med andra ord, om du vill diskutera kristendomen (och du är välkommen att göra det) så innebär det att du måste lära dig tillräckligt mycket om vad kristendomen egentligen handlar om för att någon skall vara intresserad av vad du har att säga. Tyvärr är detta ganska tidskrävande.
  3. Bete dig inte som en religiös fanatiker. Religiösa fanatiker är extremt jobbiga, men fanatiker finns det av många olika slag. Essensen i fanatismen är att man tror sig ha hittat en ”silver bullit”-lösning på alla världens problem. Ibland bygger fanatismen på ett svar som i sig är bra och till och med viktigt, (se feminism, peak oil, EU-kritik etc.), men det blir galenskap när man börjar tro att allting i världen hänger ihop med denna fråga. Detsamma gäller förstås ateism, vilket kan vara lite ironiskt.
  4. Gör inte grova generaliseringar. Ateister tycker inte om när man antyder ett samband mellan Stalins grymheter och ateismen. Det är förståeligt. Men samma princip borde gälla när man diskuterar grymheter som utövats i någon religions namn. Även om historikerna idag betraktar korstågen och inkvisitionen som betydligt mera komplexa fenomen än de populära myterna kring dem finns de få kristna som uppfattar att de är förenliga med kristen tro. Och om man ändå vill argumentera utgående från dem måste man också nämna att kyrkan vid ungefär samma tid grundade de första universiteten och skötte om sjuk- och fattigvården i hela Europa.
  5. Acceptera att det finns saker du inte vet något om. Under flera tusen år har många av mänsklighetens största tänkare arbetat med frågor om religion. Jag accepterar att du inte alls är intresserad av vad de funderat på, men det kunde ändå vara en bra idé att inse att om det skulle finnas enkla, självklara lösningar på problem som hur kyrkan och staten ska relateras, hur vi skall förstå döden, hur man skall läsa Bibeln osv., så skulle någon ha kommit på dem för länge sedan. Tro inte att ditt ateistiska perspektiv löser alla dessa problem en gång för alla.
Publicerad i Vasabladet 4.8.2012
Publicerat i kolumner | 10 kommentarer

Föredrag på Korsvei-festivalen i Sverige 2012

Postat den 21 juli, 2012 av phagman

Här är en video med mitt föredrag på Korsvei-festivalen. Jag hann bara med ett kort besök på några timmar, men det var många fina människor där, och var verkligen värt det att resa dit även för ett så kort besök. Den som inte känner till Korsvei uppmanar jag att utforska det!

Temat för hela festivalen är ”Nu är vi här” och varje dag hölls en bibeltimme med ett av orden, i mitt fall ”ÄR”. Jag fick också tilldelat mig texten om brödundret i Luk 9.

Publicerat i Annat, Om Kristet Motstånd | Lämna en kommentar

Liberal uppfostran

Postat den 6 juli, 2012 av phagman

Liberalismen otillräcklighet som samhällsideologi och vägledning för vår moral blir mest tydlig när det handlar om att uppfostra barn. Ur ett liberalt perspektiv är skaffandet av barn närmast obegripligt. Det är svårt att tänka sig något sätt att bryta mot individens frihet som är mera fundamentalt än att ett par väljer att tvinga en individ att börja existera bara för att tillfredställa deras egen längtan efter barn.

Men det slutar inte där. Hela relationen mellan barn och föräldrar bryter mot allt som liberalismen tror på. Barn är fundamentalt underlägsna föräldern, har från början nästan ingen frihet alls och kommer aldrig i sitt liv kunna uppnå en jämlik status, det går aldrig att betala tillbaka de uppoffringar föräldern gör i tid, pengar och engagemang. Barnet förblir fundamentalt underlägset.

Ok, jag kanske raljerar, men det här är ett verkligt problem. Det ser vi i hur svårt det är att diskutera barnuppfostran i vårt samhälle. Vad vi än diskuterar: barnens mat, tv-tittande, klädval, relationer till andra barn, så följer diskussionen nästan alltid samma mönster. Man börjar med att fråga efter barnens bästa, och när ”experterna” inte kan ge entydiga svar landar diskussionen snart i vad som är socialt accepterat, hur man skall göra för att vara ok som förälder i omgivningens ögon. Så förskjuts fokus från hur barnen bäst skall uppfostras till hur vi som föräldrar bäst uppfyller omgivningens förväntningar på hur en förälder skall vara.

Det här innebär att de som i praktiken uppfostrar våra barn är de som har kontrollerar de sociala normerna. När det gäller barn är detta ett slagfält där experter och intresseorganisationer gör sitt bästa för att överrösta de kommersiella aktörerna. Tyvärr är det i praktiken ofta de senare som vinner, åtminstone när barnen börjar komma upp i dagisåldern. Då lär sig barnen snabbt det kommersiella samhällets grundregler: Du är vad du köper, de som inte har rätt produkter skall straffas. Treåringar som är såå förtjusta i Hello Kitty eller Cars är inte söta, de är hjärntvättade, redan formade till de konsumenter de kommersiella intressena vill ha oss till.

Grundorsaken till att vi så misslyckas som föräldrar är att vi som de goda liberaler vi är har lärt oss att egentligen borde vi inte alls påverka våra barn, utan bara hålla dem igång tills de blir tillräckligt stora för att kunna börja Välja Själv. Problemet är givetvis att de kommersiella aktörerna i denna mening inte är det minsta liberala, de gör allt vad de kan för att kunna påverka barnen så mycket som möjligt. Så när vi strävar efter ge våra barn ”frihet” överlämnar vi dem mer eller mindre oskyddade till fångenskap i kommersialismen.

Det här innebär att ett ansvarsfullt föräldraskap kräver att vi vågar gå emot det sociala trycket och uppfostra våra barn till sådana människor som vi vill att de skall vara. Självklart kan vi diskutera både uppfostringsmål och -metoder men allt det är ganska meningslöst så länge det som avgör till sist ändå är ”vad kompisarna får/gör”. Krasst uttryckt: att ta föräldraskap på allvar idag innebär att vi måste riskera att våra barn kommer utsättas för mobbning.

Här är de så kallade regnbågsfamiljerna föregångare. Ett homosexuellt par som skaffar barn gör det fullt medvetna om att de därmed bryter mot sociala normer och att barnen kan få lida för det. Men de anser att normerna är felaktiga och är beredda att ta konsekvenserna av sitt val. Vi är säkert många som har orsak att ta efter.

Publicerad i Vasabladet 4.7.2012
Publicerat i kolumner | 4 kommentarer

Peter J. Leithart: Defending Constantine. The Twilight on an Empire and the Dawn of Christendom.

Postat den 19 juni, 2012 av phagman

This book is an odd one: on the one hand, it is definitely worth reading, and I learned a lot from it. On the other it is completely absurd in many of its central purposes, and it IMO fails completely in what it sets out to do.

Well, of course, that depends on what one considers the book to be about. If it is a book about Constantine the Great it is good, important even, since it deepens the picture of the man many of us have, and gives good insight into the messy process of the Chrisianization of the Roman Empire. If, on the other han we take Leithart’s contention that the book intends to show that Yoder is wrong, than it fails in a spectacular fashion.

Why? Well, first of all, Yoder never makes Constantine into the villain that Leithart claims he does. Yoder is very clear that ”Constantinianism” began before Constantine, that it was not initiated or willed by him and that it became prevalent long after him. And the weird thing is that Leithart concedes this. Still there are numerous places in the book where Leithart says ”Yoder claims A, the truth is B” where what Yoder actually says is much closer to B than to A. In other words, Leithart sets out to prove Yoder wrong and ends up proving him more or less right. Weird indeed.

This pertains to the part about Constantine. But apparently Leithart did not feel this was enough. So he adds a chapter on whether the pre-constantine church was pacifist, where he grossly overstates his case (he claims that there is no way of knowing if the writers that we know of are representative of the whole church, which is I guess true, but it would be strange indeed if only texts representing a minority position would have survived.) The weirdest chapter of all is one where he ”questions” if the early church at all is to be understood as being against the empire. His most important argument here is the apologists that claim that the Christians are no threat to the empire. Leithart does not bother to think about why members of a persecuted church would have a reason to say something like that. Weird indeed.

For a more in-depth review check out Hauerwas’s review (very sly) or this article by Mark Thiessen Nation.

Publicerat i Books read | Lämna en kommentar

Hauerwas’s Writings on the Church

Postat den 13 juni, 2012 av phagman

In honor of Miika Tolonen who is defending his thesis Witness Is Presence. Reading Stanley Hauerwas in a Nordic Setting (yes, it is available online for free) today, here is a guide to Hauerwas’s writings on ecclesiology.

Many would say that all of Hauerwas’s work is about the church, and in a way that is half right. One may well say that for his later work, particularly if one excludes his work on medicine. His first three books contain very little on the church. But this is a list of texts that deal explicitly with the church, and these are all ”academic” texts. An alternative route would be to explore his sermons they often deal with what the church is.

From Vision and Virtue (1974):

  • ”The Nonresistant Church: The Theological Ethics of John Howard Yoder”. This is what it says it is, a presentation of the then largely unknown Yoder (by the then largely unknown Hauerwas). It is significant mainly for the fact that it contains some interesting critique of Yoder, that I’d be interested in hearing Hauerwas’s thoughts on today, and for the fact that this is the first time the phrase ”The first duty of the church for society is to be the church” occurs.

From A Community of Character (1981):

  • ”A Story-Formed Community: Reflections on Watership Down”. One of Hauerwas’s best essays ever, on how stories create communities. Not explicitly about the church but probaly the best source for the connection between narrative and church in Hauerwas’s writings.
  • ”The Church and Liberal Democracy: The Moral Limits of a Secular Polity”. On the church as a counter-community and a good early source of Hauerwas criticism of liberalism. A very Yoderian account of how the church is (and should be) political.
  • ”The Church in a Divided World: The Interpretative Power of the Christian Story”. Not much about the church here, but some important remarks on how theologians need to relate to the church.

From The Peaceable Kingdom (1983)

  • Chapter six: ”The Servant Sommunity: Christian Social Ethics”. This is probably the right place to start for an overall view of Hauerwas’s ecclesiology. It contains a discussion of the church as social ethic, the church as a community of virtues, discusses the sacraments and preaching briefly.

From Against the Nations (1985)

  • ”The Reality of the Kingdom: An Ecclesial Space for Peace”. Mainly a discussion on the eschatological understanding of the Kingdom of God, using mostly Pannenberg and Rauschenbush, but ends on an important discussion on how the church and the kingdom is related, fundamental to anyone who wants to understand Hauerwas at all.
  • The Reality of the Church: Even a Democratic State is not the Kingdom”. Here Hauerwas argues that the church must resist the temptation to supply theological support for liberal democracies. This of course is central to Hauerwas and he discusses it elsewhere, but this is a fairly early example. Bold also considering the time, to point out the similraties between liberal states and totalitarian one’s. Today it is almost a cliché. Then, not so much.

From Christian Existence Today (1988)

  • ”The Church as God’s New Language”. Hauerwas in his most ”post-liberal” mood. The bible needs to be read within the context of the church
  • ”Peacemaking: The Virtue of the Church”. An attempt to show have ”christological pacifism” differs, by showing how the church as a community practices peace based on truth. A very good essay this one.

From After Christendom? (1991):

  • ”Why There Is No Salvation Outside the Church”. Hauerwas interprets this notion not by discussing what ”outside” is (other religions, non-christians etc.) but as a way to establish what salvation is about. That is, he criticises the idea that ”belief” without commitment to a community could meaningfully have some value, not to mention be called ”salvation”.
  • ”How We lay bricks and Make Disciples”. About the difficulty for the church to be a disciplined commuity in a liberal society. This is where Hauerwas explains why he tries to teach his students to think like him, instead of trying to ”make up their own minds”.

From In Good Company (1995):

  • ”What Could It Mean for the Church to Be Christ’s Body? A Question without a Clear Answer”. An Essay without a clear conclusion, unsurprisingly, but Hauerwas rejects a numer of views of the church as body of Christ as too simple. His pointing towards what he later will prefer to call an ”apocalyptic” view of this.
  • ”Whose Church? Which Future? Whither the Anabaptist Vision?” Originally a speach held in an anabaptist setting, and thus illuminating since Hauerwas talks about what he feels is problematic in the anabaptist view of the church as opposed to trying to get the world to read mor Yoder.
  • Many of the other texts (including the Introduction) in some sense deal with the church, but the above two are the one’s I feel deliver the most.

From Sanctify them in the Truth (1998):

  • ”The Sanctified Body: Why Perfection Does not Require a ’Self'”. Hauerwas discusses with Dale Martin and Arthur Frank, about how to understand the ”body” in Christian theology. ”The Christian body has no meaning apart from its participation in the body of Christ”.
  • ”In Defense of Cultural Christianity: Reflections on Going to Church”. Here Hauerwas writes in detail about his relationsship to the church he worshipped in at the time, and about how the church could break away from the notion of religion as an independent choice and become a formative community.

Form War and the American Difference (2011):

  • ”A Worldly Church: Politics, Theology, and the Common Good”. Hauerwas discusses ”global christianity” using the concept of diaspora, as used by Rahner, rather than Yoder, and MacIntyre.
  • ”Beyond the Boundaries: The Church Is Mission”. Hauerwas responds to the criticism of Nathan Kerr, an develops the way he understads the church always to be in mission.

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Truthfullness and Tragedy: Further Investigations in Christian Ethics

Postat den 5 juni, 2012 av phagman

By this third book, in 1977, most of the Hauerwasian themes have started to appear and the form of the book is established. We get a some methodological articles, dealing mostly with ”story” as an ethical concept, some that deal with standard ethical questions (euthanasia, suicide, lots of medical ethics) and some that does not fit in under any theme, such as ”The Politics of Charity” which is essentially a reading of Luke’s gospel. There is also an essay that is important for understandinga Hauerwas’s take on medicine: ”Medicine as a tragic profession”.We also get the first of many, many ”Introductions” where Hauerwas tries to tell us what he really thinks. As I said several times, these are important texts for anyone who wants to trace the development of his thought.

”Gift” is a theme that occurs often here – it continues to do so throughout Hauerwas’s writings, but this book might be a good place to start if one wants to study this theme.

It is a thick book, 250 tightly written pages, clearly from a time when it still was not sure that there would be another book out next year. In fact it would four years before A Community of Character was published.

Contents:

  1. From System to Story: An Alternative Pattern for Rationality in Ethics
  2. Obligation and Virtue Once More
  3. Natural Law, Tragedy and Theological Ethics
  4. Story and Theology
  5. Self-Deception and Autobiography: Reflections on Speer’s Inside the Third Reich
  6. Memory, Community and the Reasons for Living: Reflections on Suicide and Euthanasia
  7. The Moral Limitis of Population Control
  8. Must a Patient Be a Person to Be a Patient? Or, My Uncle Charlie Is Not Much of a Person But He Is Still My Uncle Charlie
  9. The Politics of Charity
  10. Having and Learning to Care for Retarded Children
  11. The Retarded and the Criteria for the Human
  12. Suffering, Medical Ethics and the Retarded Child
  13. The Demands and Limits of Care: On the Moral Dilemma of Neonatal Intensive Care
  14. Medicine as a Tragic Profession

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | Lämna en kommentar

Stanley Hauerwas: Vision and Virtue. Essays in Christian Ethical Reflection.

Postat den 4 juni, 2012 av phagman

I have brought these essays together in the hope that they will prove to be useful for classes in Christian ethics. These essays develop a perspective that has been sadly lacking in much of recent Christian ethics. I wish, however, to make no exaggerated claims for the importance of this book as it is incomplete in many ways.

Thus the first book published by Hauerwas in 1974 begins, and almost 40 years later one can see that he has stayed true to the sentiment presented here – by continuing to develop that perspective little by little.

The essays are placed under three headings: Theoretical and Methodological Issues, The New Morality and Normative Ethics, and Vision and Society. Under the first heading Hauerwas discusses themes like Vision (this is the Murdoch phase), ethics of Character, and the narrative notion of the self, further developed later on in his writings.

The second heading treats themes like abortion and euthanasia, as well as the care of the ”retarded” (sic – this is 1974). The final part relates to politics and introduces the name John Howard Yoder.

The early stuff, then. Probably of interest mostly to Hauerwas scholars, for whom especially the first part may be illuminating. And of course, it is interesting to observe a great theologian in the process of finding his voice. For example, in the essay on letting die, Hauerwas uses an uncharacteristical amount of space to reviewing medical data, before finally delivering this very Hauerwasian notion: ”Death is, then, to be feared. On the other hand, the proper fear of death can be perverted, especially if it takes the form of the ideology of the absoluteness of life”.

Contents

  1. Situation Ethics, Moral Notions and Moral Theology
  2. The Significance of Vision: Toward an Aesthetic Ethic
  3. Toward an Ethics of Character
  4. The Self as Story: A Reconsideration of the Relation of Religion and Morality from the Agent’s Perspective
  5. Aslan and the New Morality
  6. Love’s Not All You Need
  7. Abortion and Normative Ethics
  8. Abortion: the Agent’s Perspective
  9. The Ethics of Death: Letting Die of Putting to Death?
  10. The Christian, Society and the Weak: A Meditation on the Care of the Retarded
  11. The Nonresistant Church: The Theological Ethics of John Howard Yoder
  12. Politics, Vision, and the Common Good
  13. Theology and the New American Culture

Amazon

Back to the Hauerwas Guide

Publicerat i Hauerwas | 1 kommentar

147

Postat den 3 juni, 2012 av phagman

Dagens psalm visar inte bara på att kyrkan har mera att erbjuda än dur och moll (bokstavligen). Här finns också en gnistrande beskrivning av det kristna människoidealet

Guds Ande, gör mig stark och from,

förnöjd och oförfärad.

Nu är ju from inte direkt ett ord vars innehåll är uppenbart för var och en, men vad vi än menar med det blir det intressant i kombination med de tre andra dygderna, styrka, förnöjdsamhet och mod. Både så att om man tog bort fromheten kunde de tre andra beskriva i stort sett vad som helst, en generisk hollywoodhjälte t.ex., men när de kombineras med fromhet framstår något synnerligen märkligt. Men också att fromhet, i kombination med styrka och oförfäradhet(?) genast har lite mera bett i sig.

Publicerat i Psalmer | Lämna en kommentar

Kyrka som gemenskap

Postat den 31 maj, 2012 av phagman

Vad skulle hända om kyrkan verkligen gjorde skapande av gemenskap till kärnan i sitt liv? Små men avgörande förskjutningar. Kyrkan består av gemenskaper redan nu men ofta uppfattas detta vara sekundärt i förhållande till något högre syfte. Mer och mer ses kyrkan (och ser sig kyrkan?) som en serviceproducent som bistår människan med hennes ”andliga behov”. Det kan man förstås göra men då är man inte kyrka i kristen mening.

Genom att ställa frågan ”bidrar detta till att skapa gemenskap?” kunde man göra en grov men effektiv inventering av kyrkans verksamhet. Jag tar bara ett exempel – de människor som ser tillbaka på en tid när de var aktiva i församlingens ungdomsarbete som något positivt minns en varm gemenskap. De som har mörka och traumatiska minnen minns ett sammanhang där det aldrig var nog att bara ha det bra tillsammans, det krävdes alltid något mer, något andligt.

Frågan om gemenskapens plats i kyrkan är avgörande inte minst på grund av att kyrkan äger en unik ”gemenskapsmaskin”, nämligen gudstjänsten, som i dag ofta går på tomgång. Motorn är i gång, men ingen gemenskap skapas, kanske för att man glömt bort vad maskinen ska användas till.

Handlar inte gudstjänsten om att tillbe Herren? Precis, men vi tillber en Gud som vill bli tillbedd genom att vi låter oss formas till ett folk. Det är därför gudstjänsten inleds med en syndabekännelse, eftersom sann gemenskap måste bygga på att vi är ärliga med varandra om vem vi är. Det är därför gudstjänsten avslutas med en måltid (med eventuell efterfest på kyrkkaffet), för det är när vi äter tillsammans som vi ser att vi hör ihop.

Vi lever i en värld där kravet på att vara en självständig individ ofta uppfylls i form av djupt ensamma människor. Gemenskap av alla de slag är därför något mycket värdefullt i vår tid. Men kyrkan har givetvis en strävan efter en särskild typ av gemenskap, nämligen gemenskap som överskrider de gränser vi människor skapat för att hålla ordning i vår värld.

Det här är inte lätt men kyrkan måste försöka om hon ska vara trogen sin Herre. Är det möjligt för tonåringar att ha gemenskap med pensionärer? Är det möjligt för medelålders människor födda i Finland att ha gemenskap med personer med invandrarbakgrund? Det skulle i så fall inte bara vara potentiellt livsförändrande gemenskaper för alla involverade. Sådana gemenskaper skulle framför allt vara den konkreta (om än bristfälliga) bild av Guds rike som Jesus grundade sin kyrka till att vara.

Publicerat i Kyrkpressen 31.5.2012
Publicerat i kolumner | 2 kommentarer