Frågan som inte får ställas

Vi diskuterar vapenlagar, dataspel, tillgång till terapi, psykofarmaka och lärares rätt att gripa in. Det vi inte diskuterar är varför vi mår så dåligt. Just det får vi aldrig diskutera, eller vill inte. Eller så kan vi inte.

Orsaken till att denna, utan tvekan den viktigaste frågan i vår tid, är tabu är inte att frågan saknar svar utan att svaret inte passar ihop med andra föreställningar vi tar för givna. Vi ryggar tillbaka inför känslan av om vi tar itu med denna fråga innebär det att vi måste konfrontera att vi skapat ett samhälle som inte lämpar sig för människor att leva i.

Orsaken är egentligen enkel. Den har en filosofisk och en social aspekt. Den filosofiska består i att vi i dag tvingas ställa frågor om våra liv som aldrig uppstod för våra förfäder. Frågor om vad som är meningen med livet, vem jag är och varför världen är som den är – det är inte frågor som man tidigare hade självklara svar på, utan frågor som man tidigare helt enkelt inte kom på att ställa sig – med några få undantag.

Den sociala aspekten består i att vi måste finna svar på dessa frågor själva. Orsaken till det, i sin tur, är att vi inte längre har gemenskaper som är tillräckligt stora för att stöda, men tillräckligt små för att kunna hållas samman. När samhället består av miljoner människor är inga gemensamma svar möjliga, följaktligen faller det på individen att skapa svar på dessa frågor. Jag förenklar här, men i botten är det detta som är orsaken till att så många av oss mår dåligt, är i behov av terapi, mediciner; och i vissa fall tar till besinningslöst våld mot oss själva, våra närmaste eller helt främmande människor.

Vi måste vara noggranna här. Min poäng är inte att svaret på detta problem står att finna i den kristna tron på något enkelt vis. Att den kristna tron förmår ge svar – bra svar – på dessa frågor är inte nog. Det kan även andra religioner, ateism, politiska övertygelser eller intresse för modelljärnvägar ge. Dilemmat är precis detta: hur övertygade vi än är om att de svar vi har funnit är sanna så kommer vi inte ifrån det faktum att de bara är sanna för oss, medan andra runt omkring oss finner – eller inte finner – helt andra svar. Ansvaret ligger ändå på mina axlar.

Finns det en väg ur detta dilemma? Kanske att sluta använda ”vi” som jag har gjort i denna text. Problemet med detta vi är att det när det kniper brukar börja betyda ”någon annan”. Vi måste inse att detta är ett problem som ”samhället” inte kan lösa, eftersom ”samhället” inte existerar annat än som en idé om gemenskap byggt på minsta gemensamma nämnare.

När vi insett detta kanske vi kan fokusera på att bygga upp de gemenskaper vi redan är med i så att de fungerar som sammanhang som skapar trygghet och mening inom gruppen. Och – om gemenskapen i fråga är kyrkan – för alla andra.

Publicerad i kyrkpressen 7.2.2013
This entry was posted in kolumner. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 3 = tre

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>