Månadsarkiv: mars 2015

Stora stövlar

Kansler Ulrika Wolf-KnutsKansler Jarl-Thure Eriksson avgick i december 2014 och lämnade efter sig stora stövlar att stiga i. Han hade varit rektor för ett tekniskt universitet och hade förhandlat med myndigheter och ministerier och visste precis hur en kanslers slipsten ska dras. De erfarenheterna hade inte jag när jag i januari efterträdde honom. Min bakgrund är i den humanistiska fakulteten, med religionsvetenskap som huvudämne i licentiatexamen och, o fasa, ett ämnesbyte så att jag blev folklorist genom min doktorsexamen. I bägge fallen var det den icke-officiella sidan av religion och religionsutövning som intresserade mig mest. Myndigheter och ministerier hade jag inte haft att särskilt mycket göra med, inte ens som dekanus eller prorektor.

Förväntningarna, nyfikenheten och stoltheten tog efter en viss betänketid överhanden när jag blivit tillfrågad. Förväntningarna gällde i första hand den nya organisationen inom universitetet. Universitetslagen hade införts medan jag var en professor i ledet, en ganska trött och besviken sådan, och förändringarna påverkade i första skedet inte de enskilda ämnena så de inverkade inte på studenternas eller min vardag. Tröttheten försvann under en längre vistelse som forskarprofessor i Tyskland och en sex månaders sabbatstermin. En utlandsvistelse borde göras obligatorisk för varje universitetslärare. Klart att familj, hund och häst kan hindra, men allt måste inte göras när man är ung. Också en femtioplussare som kan lämna de sociala förpliktelserna för några månader kan lära sig någonting nytt utomlands. Och de som blir kvar därhemma inser kanske äntligen att man gjort någon nytta där.

Samtidigt som den nya lagen infördes ändrades också strukturen vid Åbo Akademi. Det gjordes möjligtvis i bästa välmening, då allt ändå stod på huvudet på grund av lagen. I vardagen och på det så kallade verkstadsgolvet påverkade den här förändringen arbetet mycket mera än lagen i sig. Gamla invanda och fungerande rutiner frångicks och man blev förvirrad och därför ilsken och började strunta i alltsammans. Människan kan som bekant vänja sig vid mycket, hon blir bara likgiltig. Många kände det så, men inom några få år fanns det styrka nog att väcka förslaget att igen göra en reform. Täta och stora så kallade strukturförändringar är trendiga och signalerar kommande salighet. Därför är det förståeligt att förväntningarna på den nya strukturen är stora, hos andra och också hos mig. Kreativa, förstående och kommunikativa chefer kan åstadkomma mirakel i vår nya sammansättning om medarbetarna entusiasmeras.

Nyfikenheten handlade naturligt nog om vad som förändrats sedan jag senast var med. Hade de gamla problemen lösts? Vilka var de nya? Det visade sig att pengarna fortfarande inte räckte till, att kraven på ”produktion” av det ena och det andra måste fyllas, att byggnaderna ibland hade mögelproblem eller borde rivas, bland annat. Sådana problem är vardagsmat och kommer aldrig att lösas definitivt. Intressant var att se massor av nya ansikten i korridorerna. Mina tidigare samarbetspartner hade i många fall blivit pensionerade, nya hade anställts för att sköta deras uppgifter. Den nyfikenheten består: Vad är det för folk? Hur är de att fungera med? Därför har jag satt mig i sinnet att tala med så många som möjligt. Jag vill ha en överblick över vad som är till glädje och till bekymmer för dem som arbetar inom Åbo Akademi. Bara på det sättet tror jag det går att utveckla akademin med motiverade anställda, och bara på det sättet går det försöka minska bekymren i vardagen.

Stoltheten var förstås en mycket personlig upplevelse. Åbo Akademi med alla dess delar i norr, söder och öster har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag anser det vara en fantastisk bragd av alla våra företrädare att under dessa århundraden med de förutsättningar som finns för en svensk akademi i Finland kunna hålla igång ett universitet av hög standard, i synnerhet med hög kvalitet i forskningen. Men jag fick kalla fötter när jag kom att tänka på mina hänsovna kollegor Per Brahe och Rabbe Axel Wrede, den ene generalguvernör, den andre betydelsefull politiker kring sekelskiftet, en ytterst komplicerad tid i landets historia. Inte var jag man och inte hade jag pipskägg. Mina nya stövlar skulle i sanning bli enorma. Men tiderna har förändrats, kansler har andra uppgifter och med stöd av alla dem som arbetar, studerar och på andra sätt hyser varma känslor för vårt universitet ska det nog gå.

Ulrika Wolf-Knuts