Bildning

För någon vecka sedan deltog jag i ett seminarium arrangerat av Professorsförbundet. Temat var ”bildning” och den fråga som ställdes löd ungefär: Är Finland ett bildat land, på finska: Onko Suomi sivistynyt maa? En intressant fråga som jag inte vill besvara här.

Däremot vill jag fundera något kring begreppet bildning. Inom universitetsadministrationen och också inom forskningen dyker det med jämna mellanrum upp ord som blir till ett slags mantran. Inom vetenskapen leder detta till ett grishofenomen så att alla forskare med självaktning uttrycker sig med hjälp av just det ordet, ett ord som dittills ofta knappast alls beaktats. Inom universitetsadministrationen gäller detsamma. Bildning har blivit ett sådant nu. I Finland vill vi alltså inte längre bara ha utbildning inom universiteten utan också bildning. Detta begrepp är oklart, det betyder till exempel, som så ofta, inte detsamma på olika språk. Och innehållet ändras genom tiden. Men idag är det ett modeord och administrativ text är bäst om den innehåller det så att mottagarna i maktens boningar åtminstone tror att de vet vad universiteten vill göra med begreppet.

Bildning kommer på svenska från det tyska ordet Bildung, präglat av Wilhelm von Humboldt i övergången mellan 17- och 1800-talen, dvs. borgerlighetens, bourgeoisiens, framväxttid och är en produkt av den tidens samhällsstruktur, där en samhällsklass växte fram vars medlemmar varken var jordägande adel, präster, bönder eller hantverkare med klart definierade yrken.

Men vad Humboldt räknade som Bildung på sin tid är för länge sedan förlegat i vår. Länge tänkte man sig bildning som längregående studier av kultur och filosofi, latin, klassisk litteratur, gärna också på grekiska. Idag verkar detta förlegat. Bildning är alltså ett föränderligt fenomen. Frågan blir då förstås vilken betydelse vi lägger in i ordet i våra universitetsadministrativa texter.

Men alla dessa, som vi anser vara, förlegade ämnen var inte nog i sig för bildning, utan de användes för att skapa en bild av en förädlad människa: en människa med de antika idealen  hjältemod, viljestyrka, jämlikhet (inom vissa gränser), medmänsklighet och livssyn som mål. Dessa ideal skulle leda till en utvecklad analytisk förmåga, det vill säga en förmåga att ifrågasätta och argumentera, så att människan genomgick en personlighetsutveckling.

Vilka ideal ska vi ha idag för en bildad människa? Vilken personlighetsutveckling önskar universitetsadministratörerna att universiteten ska erbjuda studenterna? Det finns listor på vad som karaktäriserar bildning idag. Dit hör motståndet mot omänsklig behandling av andra, förmågan att förstå varandra, att kompromissa och förhandla, förmågan att reflektera över människans roll i historia, nutid och framtid, ansvar, ett kultiverat beteende, självbehärskning med mera.

Allt detta är vackra ideal, de kräver en ständig tankeprocess, ständig reflexivitet och medvetandegörande av ens egna svagheter hos den enskilda individen. Detta passar utmärkt i en tid då individualism och självanalys firar triumfer.

Jag har en cynisk läggning och är ofta föraktfull. Men under min yrkeskarriär med många olika slag av människor i många olika åldrar och från många olika geografiska och ämnesmässiga områden har jag försökt hålla fast vid ett uttryck som hjälpt mig på många sätt, nämligen ”Man ska spara på föraktet – med tanke på de många behövande” (Ann-Kristin Schewelev ca 1998)! Tänker man så blir bildning att verkligen försöka visa intresse för andra människor, ta hänsyn till dem, deras tankar, värderingar, att respektera dem och acceptera att de har andra livsideal än man själv.

Risken är här att man hamnar in i en kulturrelativism. Anything goes! Men så får det inte vara: då hamnar vi i den situation vi i många fall är idag, då faktiskt nästan anything goes, både när det gäller stora saker som politiska ideal, samhälleliga reformer, människovärdet och små saker som hur man klär sig eller hur man stavar till orden ”noggrant” och ”tidskrift”, två av de allra svåraste orden i svenskan! Därför behövs absolut ”svansen” på mitt uttryck: ”Med tanke på de många behövande.” Svansen leder vidare från självreflektion till att tänka på den andre för att se om just han behöver föraktet. Men en bildad människa måste alltid ta itu med sitt eget förakt och göra något åt att det gjort sig påmint just i en viss situation.

Min sista fråga blir nu: Är det universitetens sak att sköta detta? Svaret ligger förmodligen hos den enskilda individen. Universitetens uppgift är åtminstone att stödja individen i bildningsprocessen, de kan och ska erbjuda möjligheten till bildning men mottagligheten varierar och processen tar i varje fall tid, mycket mera än de fem år vi och våra studenter har till vårt förfogande.

###########################################################################

Jag vill tacka för mina fem år som kansler, det har varit ett givande uppdrag. Mycket sällan har jag, vilket har kunnat vara fallet förut, tänkt att ”detta har jag fått för mina synder”. Det kan ju rent teoretiskt hända att jag inte haft synder att sona, i alla fall har det varit ett rent nöje att vara kansler för Åbo Akademi, ett av de allra finaste och mest bildade universitet vi har i detta land. Tag vara på det, utveckla det, så att våra efterkommande kan vara ”med akademien väl tillfreds”!

God jul och gott nytt år!

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta är för att förhindra skräppost): * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.