Månadsarkiv: april 2016

Aktning

Efterhand som Finland privatiseras och bolagiseras blir det allt viktigare med vänner. Nu menar jag inte vänner som man kan väcka mitt i natten för att prata av sig det som trycker, vänner som är hundraprocentigt pålitliga och solidariska, utan ett helt annat slag av vänner. Det slag av vänskap vi behöver i det här sammanhanget är inte en relation mellan individer utan det bygger på ett system av ”få och ge”.

Universiteten, också Åbo Akademi ger sina studenter olika slag av gåvor i form av undervisning, utbildning, åsiktsutbyte, värderingar, möjligheter att kritiskt granska det de får och omsätta det de lärt sig i praktiken. I Finland är det faktiskt fråga om regelrätta gåvor eftersom allt studerande är gratis. Så länge studenterna studerar är de akademins elever, lärjungar, skyddslingar – eller alumner. Och det är de som tar emot akademins gåva.

Men att ta emot en gåva kräver också en gengåva. Samhället är uppbyggt så att den som ger en gåva också binder mottagaren vid sig. Hos oss sker det genom pengar: Jag får en säck potatis av dig mot att du skänker mig pengar för potatisens värde. Jag kan också få en säck potatis av dig och då förväntar du dig en minst lika stor säck av mig eller ännu hellre lite mera potatis och dessutom en ordentlig säck med morötter. Då måste jag revanschera mig och skänka dig något som är ännu mera värdefullt. Ett återkommande tema i gåvans antropologi är potlatchfesten i Nordamerika. Givaren markerar sin ekonomiska och sociala status genom gåvor som binder mottagaren att försöka överträffa gåvan med en ny och större. Den som läst indianböcker känner säkert igen begreppet.

Efter hand som universiteten privatiseras behöver de vänner. En lämplig grupp kunde utgöras av de alumner som engång varit elever, lärjungar eller skyddslingar. Åbo Akademi arrangerade en mycket välbesökt och lyckad alumnafton i Helsingfors i april 2016. Ett hundratal alumner samlades för att höra vad som är aktuellt vid deras alma mater. Kvartetten Lök inledde med några visor om studielivet. Alla herrarna var studenter vid eller alumner från akademin. Några vältaliga professorer berättade om Åbo Akademis profilområden och huvudinlägget av Alf Rehn behandlade de stora förändringar vårt samhälle genomgår just nu. Kanske har han rätt när han hävdade att vi aldrig förr har upplevt så många stora förändringar på en och samma gång. Men man måste hela tiden komma ihåg att människans upplevelse av förändringar inte sammanfaller med vad som faktiskt hänt. Upplevelser är subjektiva, som bekant.

Behållningen av kvällen var att se att det i och runt Helsingfors finns så många människor som har positiva känslor för akademin. De flesta var unga eller medelålders och de såg ut att ha förvaltat sina gåvor väl. Några av mina egna studenter var också där, det var roligt att se hur de etablerat sig i det finländska samhället. Stämningen var mycket god, inte minst tack vare arrangemangen med intellektuella utmaningar och lekamlig näring. Vi har fina medarbetare vid Åbo Akademi.

Ordföranden för alumnverksamheten Tom Westerén bad åhörarna engagera sig för Åbo Akademi, stödja akademin ekonomiskt och tala vackert om Åbo Akademi. Detta budskap passade bra ihop med Alf Rehns önskan om att vetenskapens företrädare och folket i den så kallade ”verkliga världen” borde visa varandra respekt. Det passar också mycket bra ihop med att ett av akademins stora profilområden är forskning om minoriteter. Vad annat förenar dessa tre fält än behovet av aktning och respekt?

Att förena alumnskap med en önskan om ekonomiskt stöd från enskilda personer är förmodligen nödvändigt i denna tid då man på fullaste allvar tror att pengar och konkurrens, sneglande på grannen med avundsjuka blickar, och skam för den som misslyckas ger framgång. Hittills har den sortens värderingar inte fört något varaktigt gott med sig. Alla framgångar har sitt pris, och ibland är det mycket högt.

Att förena alumnskap med aktning och respekt för en gemensam värdering, en gemensam historia eller en gemensam skyddsling är betydligt mera beundransvärt. Nu är rollerna nämligen ombytta: akademin borde för dem som studerat här och fått alla de gåvor akademin kunnat ge bli deras skyddsling. Vad Åbo Akademi som en utbildningsinstitution utvecklad och upprätthållen av den privata Stiftelsen för Åbo Akademi, och senare också av staten Finland, åstadkommit alltsedan år 1918 under vårt lands olika goda och onda skeden är värt all aktning och all respekt. Ur en sådan inställning borde födas en återkommande önskan om att, som en god vän, lojalt stödja Åbo Akademi i olika sammanhang och på olika sätt. Pengar är förstås välkomna, i synnerhet nu då staten bygger upp universitetsfinansieringen som ett potlatchsystem kombinerat med en springtävling, men aktning och respekt och att ”prata vackert” varar längre och är av högre dignitet.

 

Om det är tillräckligt bra

För ungefär tjugo år sedan hörde jag ett allvarligt uttalande om att universitetsvärlden var en värld av konkurrens. En äldre, mycket erfaren kollega visionerade och sa att man måste kunna sälja sig själv och det man gjort för att lyckas i framtidens universitet. Han sa mycket annat också under vår promenad, men det jag speciellt minns är svaret på min tvekande kommentar ”En god sak talar väl för sig själv?” Svaret blev: ”Ja, om den är tillräckligt bra.”

Vad betyder det? Vad betyder det att vara tillräckligt bra? Efter det samtalet har konkurrensen om pengar för forskning ökat betydligt och därigenom har också evalueringen av forskningsplaner och ansökningar om pengar för projekt raffinerats. Det är våra egna kollegor som bedömer om vår forskning är värd att satsa på, om den är tillräckligt bra. Men hur kan man veta om ett projekt är bra? Kriterierna är färdigt formulerade av dem som utlyser forskningsmedel. Uppfyller man inte dem så som de är definierade redan i annonsen om tillgängliga pengar har man ingen chans. Ens forskning är då inte tillräckligt bra, man får inga pengar och därigenom äventyras ens chans att få en befattning vid universitetet, för förmågan att skaffa externa medel bedöms som vilken merit som helst. När man forskar gäller det alltså att böja sig, att omformulera sig, att kanske rentav skifta fokus för det man gärna vill ha reda på för att passa penningbeviljarnas önskemål. Detta kallas fri forskning.

Det är som sagt våra egna kollegor som avgör om vårt projekt är tillräckligt bra. Det är också våra egna kollegor som avgör om ett manuskript till en artikel är tillräckligt bra. Hur kan de veta det? Det som kan gå att väga och mäta kan man kanske bedöma. Man kan kanske genom ett upprepat experiment under samma förutsättningar som det som beskrivits i ansökan verifiera eller falsifiera hypotesen. Men hur kan man i vetenskaper som bygger på tolkning avgöra om en projektplan är tillräckligt bra? Varför är min tolkning sämre än din eller din riktigare än min? Dessutom finns alltid risken att ett planerat projekt är alltför vågat. Går ens projekt eller ens artikelmanus utanför forskningskonvenansens gränser kan det bli tummen ner. Konvenansen kräver att en forskare ska göra sådant arbete där bedömarna känner igen sig. Är man alltför fantasirik eller intuitiv kan det bli ett nej. Kommer man alltför nära det som den bedömande kollegan ser som sitt eget skötebarn kan det också gå illa. Då är forskningsprojektet eller utkastet kanske vetenskapligt alldeles utmärkt men inte tillräckligt bra av andra, dunkla, orsaker. Detsamma gäller om kollegan har en favoritteori eller favoritmetod som skribenten helst borde använda för att vara tillräckligt bra. Ska hen då bygga om sin artikel till något helt annat än hen från början själv avsett?

Hur bedömer man vad som är tillräckligt bra med hänsyn till tid och rum? Någonstans i världen kan forskningen kring ett visst tema vara uttömmande och befinna sig i ett sådant skede att ”allt” är sagt. Men annanstans kan temat vara helt outforskat och borde därför få stöd. Är det säkert att bedömarna förstår detta? Idag kanske någon enskild individ på sin fritid gör forskning om något specifikt som väckt hens nyfikenhet trots att hen är fullt medveten om att hens tema definitivt inte skulle få pengar för att det anses vara helt inaktuellt. Ett tiotal år senare blir temaområdet igen intressant, kanske för att andra hittat nytt material eller för att det blivit ett mode att tillämpa en viss metod eller teori – och plötsligt är den gammaldags, dammiga, förlegade analysen högaktuell. Då visade det sig att den idag kunde vara mera än tillräckligt bra. Som vi ser finns det en subjektiv komponent i vårt system för att avgöra vad som kan få finansiering och kunna publiceras. Denna komponent har säkerligen alltid funnits. Men månne den som före referee-systemet skrev för ett visst forum gjorde ett grundligare arbete än nu?

Idag har man en känsla av att själva hantverket försummas då så många av de texter som når en referee-person har en sådan kvalitet att publicering är helt otänkbar. Kan det vara så att referee-systemet har lett till att författarna slarvar med arbetet för att det vet att de efter att några referees sett texten ändå blir tvungna att skriva om sin artikel ännu ett par gånger och det ofta enligt diametralt motsatta önskemål? Författaren ids helt enkelt inte göra sitt arbete färdigt för hen vet att det ändå inte duger förrän det likriktats tillräckligt. Frågan är då vilken nytta sådan forskning har som bara bygger vidare på redan accepterade rön och som ett korollarium följer frågan hur det någonsin ska vara möjligt att föra fram helt nya idéer. Ansatser till sådana måste bedömas av storsinta, välpålästa kollegor utan egna trasor i byken. Ansvaret för att hitta dem och engagera dem ligger helt hos redaktörerna som också måste vara tillräckligt storsinta och välpålästa för att alls bry sig om att söka reda på lämpliga referees.

Vad är ”tillräckligt bra”? Den frågan kan inte besvaras för den beror så mycket på omständigheterna. Men den är farlig för den kan också leda tankarna till frågan ”vem är tillräckligt bra?” Den frågan är svår att brottas med för den som inte har ett gott självförtroende och den som har det är ofta förblindad av det. Den frågan ligger ofta implicit till grund för hur man fattar beslut om vem som ska anställas och har en bärvidd som vida överstiger vad som är tillräckligt bra. Kanske det ändå har blivit humanare på detta område, då man inte bara söker kompetens utan också lämplighet för en alldeles speciell befattning eller uppgift. Men om man sågar forskares arbete för att det just nu, just här inte är tillräckligt bra har man en alltför snäv och inskränkt livsinställning.