Månadsarkiv: mars 2017

Språkkunskaper

Det är med stor förvåning och oro jag följt med den debatt om tvåspråkiga skolor i Finland som förts detta år. Vad är detta för ett fenomen? Jag har hört invånare i Vasa hävda att om deras barn inte lär sig finska så kommer barnen att emigrera till Sverige. Det kan hända, men är detta en helt ny rädsla? Inte! Ungdomar har utvandrat till Sverige och massor av andra länder under olika perioder och i stora mängder. Några har kommit tillbaka, andra inte.

För att förhindra emigration till Sverige borde barnen lära sig finska, hävdas det. Det är helt rätt och riktigt. Bor man i Finland bör man naturligtvis lära sig landets språk, nämligen svenska och finska. Diskussionen om vilka språk man behöver gäller därmed bägge språkgrupperna. Men diskussionen förs nu enbart om de svenska skolorna och deras möjlighet att lära barn finska. Om det hindrar emigration är emellertid en helt annan fråga. Jag har inte hört om en enda finsk skola där temat ”tvåspråkiga skolor” har varit aktuellt även om det är i dem kännedomen om det andra inhemska språket är svagast.

I debatten har efterlysts vetenskapliga undersökningar av hur svenskkunskaperna minskat i Finland i takt med att de två språkgrupperna blandats. Ännu för ett sekel sedan var svenskan ett gångbart språk längs sydvästkusten. Det vittnar alla de uppteckningar om som finns i traditionsarkiven till exempel från Sagu eller Sastmola. Kjell Herberts har gjort sådana studier under ett långt liv som forskare. Läs hans rapporter! En annan välkänd och respekterad forskare på området är Erik Allardt. Redan för nästan fyrtio år sedan konstaterade han att finlandssvenskarnas största fiende är finlandssvenskarna själva som inte håller fast vid sitt modersmål.

Och nu vill man göra en tvåspråkig skola. Själv gick jag i en skola där man undervisade i sex språk och undervisade på fem. Finska var givetvis ett av dem. Av allesammans och ungefär lika många till har jag haft ren och skär nytta och stor glädje. Flera hade dessutom behövts. Språkforskarna har på många olika sätt visat hur kunskapen i flera språk är till gagn för både samhälle och individ. Det är klart att språkkunskaper är viktiga: Finland behöver goda försäljare av de varor vi kan exportera åt olika håll, vi behöver förmåga att ta in information på främmande språk – men som individer behöver vi språket på ett mycket mera fundamentalt plan och på ett mycket mera subtilt sätt. Vi behöver förmågan att uttrycka alla våra tankar, i svåra och i lätta stunder – på något språk som vi kan tillräckligt bra för att inte bli frustrerade över att inte ha de begrepp vi behöver. Varför inte göra det på svenska? Hittills har skolan åtminstone försökt ge oss den förmågan. Må den fortsätta med det, fastän den också presenterar möjligheter att lära sig andra språk.

Skolan kan gärna vara mångspråkig i praktiken – det är den i och för sig redan, när i kommunikationen mellan barnen och senare bland studenterna blandas svenska, finska och engelska. Men i den svenska skolan i Finland är det viktigt är att hela tiden föra fram respekten för svenskan, att ge en positiv bild av att det är möjligt att i Finland leva ett rikt och gott liv på svenska – utan att vara penningstinn eller ha någon fabrikör eller godsägare i släkten. Görs detta inte blir uppfattningen i nästa generation att finskan är en fördel, medan man glömmer att stödja svenskan.

Anta att en skola är tvåspråkig, svensk och finsk. Anta vidare att tvåspråkigheten är så pass utbredd att alla elever utom tre väljer att ta sina kurser i ett visst ämne på finska, dels för att klasserna blir större och mera varierande, dels för att det finns läromedel på finska men inte på svenska. Hur länge kommer den skolan att erbjuda kurser på svenska i detta ämne? Hur länge kommer skolan att anställa lärare för detta ämne? Hur länge kommer studenter att utbilda sig till lärare på svenska i detta ämne? Hur liten kan omfattningen av utbildningen i detta ämne vara vid universitet och högskola innan den läggs ner? Och drabbar detta bara ett enda skolämne? Knappast! Fortsätter man resonemanget blir landet snabbt inte tvåspråkigt svenskt-finskt.

Den svenska skolan i Finland ska självfallet undervisa barn i och på finska. Men den finska skolan i Finland ska lika självfallet undervisa barn i och på svenska. Också i den ska en positiv attityd till svenskan odlas. Det problem man nu tror sig ha med finlandssvenska barn som inte kan finska är faktiskt större sett från perspektivet att finska barn inte kan svenska. Det är framför allt där en insats behövs om Finland ska kunna ses som en del av Norden – och det kan bli nödvändigt fortare än vi idag tror. Kunskaper i svenska bäddar för förståelse för de flesta nordiska språk. Skolan har ett stort ansvar för att alla barn lär sig bägge språken, men ett ännu större ansvar har faktiskt föräldrarna. Man ska i mycket svenskspråkiga trakter inte alls tro att finskan kommer automatiskt i städer som Helsingfors eller Åbo. Det ligger ett krav på mycken eftertanke och strategi hos föräldrarna att se till att barnen lär sig finska, exempelvis genom att visa dem på hobbyverksamhet på finska – och att se till att barnen kommer till den. Skolan kan hjälpa till på många olika sätt, genom olika pedagogiska metoder, men huvudansvaret för fostran ligger faktiskt hos föräldrarna. De ska uppfostra sina barn till respekt för språk. Undfallenhet och feghet har ingen plats i den processen.

Begreppet ”en tvåspråkig skola” förefaller vara onödigt vid närmare analys. Alla skolor är ju än så länge mångspråkiga. I praktiken kan begreppet kanske användas men när det gäller administrativt och strategiskt tänkande för framtiden måste det klart definieras för att lagstiftaren ska kunna formulera gångbara lagar. Än så länge känner lagstiftarna inte till begreppet ”en tvåspråkig skola.” Det är därför vi har svenska skolor i Finland. Vårdar vi oss inte om denna rättighet försvinner grunden för undervisningen på svenska i Finland. Då kan vi se oss i spegeln och sorgset konstatera att vi själva inte bara hjälpt till utan rentav initierat förlusten av den svenska skolan. Är det detta vi vill?

Tal till Studentkåren 2017

Till kåreniterna på Kårens 99 årsfest den 18 februari 2017

Temat för året är ”kärlek”. Kärleken har många ansikten, faderskärlek, moderskärlek, nästankärlek, kärlek mellan två individer av samma eller olika kön, ålder, härstamning. Kärlek mellan människa och djur. Detta är bara några exempel. Jag vill nu berätta en sann historia om kärlek vid Åbo Akademi.

Det hände sig en gång år 1938 – och den av er som vet någonting om historien vet att 1930-talet var ett mycket laddat decennium – att en ung man befann sig på en kongress i Sverige. En dag fick han ett telefonsamtal och den som ringde sa att det förelåg fara för hans liv om han återvände hem till sitt eget land. Det var ett budskap som måste tas på allvar. I hans hemland hade det några månader tidigare blivit mord och upplopp kring människor av ett visst slag, med eller utan en viss sorts tro, och oron i landet var mycket stor. Ett budskap om livsfara måste tas på allvar.

Den unga mannen blev kvar i Sverige med det bagage han hade med sig, de kläder han hade på sig och utan någonstans att ta vägen. Han hade plötsligt blivit flykting. Han var ingen ekonomisk flykting, ingen klimatflykting, ingen invandrare som sökte arbete utan en flykting som för sina åsikters skull och för att han samarbetat med människor vilkas åsikter inte passade i det landets officiella profil inte kunde vara kvar i sitt fosterland.

För att göra en lång historia kort hittade han människor i Sverige som kunde hjälpa honom. Han fick nånstans att bo och med tiden också ett arbete. Det arbetet fick han här i Finland, här vid vårt universitet. Åbo Akademi visade respekt för en människa från ett annat land, en människa som var förföljd för åsikter som han hade. Tänk om de åsikterna också hade varit farliga i Finland, tänk om de hade varit samhällsomstörtande eller skadat akademin som gett honom mat för dagen och tak över huvudet, ja, lön av en sådan kaliber att han med tiden kunde gifta sig och få barn med en invandrare från ett tredje land! Det var tillit som ledde akademins rektor till ett beslut om att engagera vår protagonist.

Med den här historien vill jag visa er att det faktiskt kan vara djupaste allvar när en människa blir flykting. Det är inte nånting man beräknar och planerar och verkligen tänker över utan det kan bli ett plötsligt avgörande med allt vad det innebär av avbräck i kontakterna med nära och kära, avbräck i ens sociala relationer, avbräck i ens arbete. Det behöver inte vara beräkning att man byter fosterland och skaffar sig helt nya sammanhang. Vi som har det rysligt bra i vårt land ska ta hand om dem som har det så här. Tänk dig själv in i situationen: Inget språk, inget hem, inget arbete, ingenting alls att göra, ingenstans att vara ensam och sig själv, inget sammanhang, allt är osäkert.

I Finland fick man engång hjälp när man behövde den. Låt det ske igen, igen och igen! Och dessutom måste jag påminna er om att vi finländare också fått hjälp när vi behövt den. Hur många finländare har inte farit till andra länder för att arbeta för att det inte var tillräckligt goda villkor här. Hemmanen var för små, maten räckte inte till, vädret var eländigt, militärtjänstgöringen varade i åratal och det var krig. Hundratals tusen människor har gett sig iväg härifrån och många gör så än idag. Inte flöt det nya landet alltid av mjölk och honung, förhållandena i gruvor, fabriker, finare familjer var säkert inte alltid bekväma och behagliga. Säkert har inte ens de som invandrade till Sverige alltid behandlats så värst bra, men hjälp har de fått och inte har de avsiktligt hindrats i att skaffa sig bättre och tryggare livsvillkor. Inte heller stod amerikaner eller svenskar i rader och förklarade hur eländigt deras länder var för att skrämma bort flyktingar och invandrare. De fattade att invandrare av olika slag kunde bli till nytta för landet. Finland behöver nödvändigt mera folk!

Som akademianknuten är jag otroligt stolt över det vi har här vid ÅA. Ni kåreniter är en del av oss. Vi ska alla vara öppna för att hjälpa människor i nöd, att ge dem det stöd vi kan. Det kan vara i form av verklig och äkta samvaro, i form av att ha tålamod med stapplande svenska eller finska, tålamod med avvikande beteende, som att inte vara punktlig eller ordentlig på samma sätt som vi. Det kan vara i form av tillfälliga jippon där man träffar varandra och så ger varandra omväxling och innehåll i vardagen, det kan vara i form av att avstå från varma kläder och skor eller genom att skänka pengar till sådana organisationer som hjälper mera konkret. Allra, allra viktigast är till att börja med att inte flytta gränsen för vad som kan och får sägas. Man ska inte ens berätta fula vitsar om människor med en främmande hudfärg, en annan religion, ett annat kön och bortförklara sitt beteende med humor. Om skamgränsen flyttas blir också förståelsen för mångfald försvagad. Humor är bra, men den är mycket farlig som vapen, som åsiktsspridare och som fördomsförstärkare. Under slöjan av en rolig historia kan man förstöra livet för många människor.

Just nu har vi asylsökande i vårt land. Som ni vet är vi snåla med asyl. De idéerna kommer tyvärr från högsta ort bland landets beslutsfattare. Måtte många av er skaffa er en utbildning som ger er jobb på Migri så att ni har en chans att ändra på inställningen där. Måtte många av er bli politiker, socialarbetare, tolkar, vad som helst som kan återställa ett Finland som engång var ett mera generöst land. Vi vet hur integreringen gått till i det övriga Europa, ni kan nu lära er något av alla de misstag som gjorts. Lär er språk, studera kulturmöten, ta reda på hur en lyckad integrering ska gå till, se de pedagogiska möjligheter som finns i den processen. Börja med att delta i eller stödja den verksamhet som redan finns inom Åbo Akademi eller samhället i övrigt. Kåreniter ska visa vad civilisation står för! Till civilisation hör en grundläggande utgångspunkt: en människa är lika mycket värd som människa oberoende av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, sexuell läggning eller någon annan jämförbar orsak. Så kan vi med människokärlek djärvt åstadkomma äkta delaktighet som leder till ett hållbart och öppet samhälle och gemensamt fosterland. Det här borde vara varje kårenits mål med studierna, med det så kallade studielivet och med hens eget vardagsliv. Finland fyller hundra år i år. Vad vore väl ett bättre sätt att fira det än att föra en generös asylpolitik? Åbo Akademi fyller hundra år om ett år. Också vi kan bidra till ett inkluderande, mångkulturellt samhälle om universiteten i Finland systematiskt skulle börja tänka i sådana banor att en studentkår ska bestå av människor från många olika kulturer med många olika – bekväma och obekväma – bakgrunder. Alltså studenter, ut och gör! Gör Finland till ett bättre land för minoriteter, av vilket slag de vara må, att bli hemma i. Gör Åbo Akademi till landets mest inkluderande universitet! Friskt vågat är hälften vunnet!