Åbo Akademi håller på att få en ny strategi. Där finns fem olika egenskaper som vårt universitet skulle stå för, nämligen öppenhet, mångfald, delaktighet, hållbarhet och djärvhet. Av dem är djärvheten kanske den svåraste egenskapen att leva upp till.

År 1917 när man på allvar ritade modeller för hur ett svenskt universitet i Finland kunde se ut hade landet precis blivit självständigt. Det var oroliga tider med stora meningsskiljaktigheter mellan olika politiska grupperingar, men ändå fanns det sådana personer som var så starka i sin övertygelse att de satsade pengar och krafter på att förverkliga sin dröm om Åbo Akademi. I backspegeln kan vi se att det mycket väl hade kunnat gå så att pengarna hade gått förlorade och universitetet aldrig kommit till stånd. Donatorerna visade en sällsynt djärvhet

Vad är djärvhet idag? Å en sidan handlar det fortfarande om frimodigheten att skaffa sig en uppfattning om någonting som man vill stå för, arbeta för, ändra på eller motarbeta. Å andra sidan är det modet att säga nej till det som utan långrandiga förklaringar förefaller dumt. Allt det vi idag är missnöjda med kan ändras, men förutsättningen är att vi själva åtminstone tar initiativet och helst också genomför förändringarna. Den övergripande frågan är om alla universitet måste göra lika. Måste alla göra på samma sätt? Kanske man kunde förvalta universitet på något annat sätt än genom att styra dem med pengar! Kanske universitetsverksamheten, d.v.s. undervisningen och forskningen, överhuvudtaget inte behöver styras! Är allt det vi gör under våra arbetsdagar nödvändigt för att ny kunskap ska komma till?

Det vore möjligt att ändra på fördelningen av dygnets timmar så att det fanns mera tid för förkovran och forskning. På somliga universitet har man gemensamt kommit överens om mötes- och undervisningsfria dagar varje vecka. Man kunde räkna med mera självstudier i den nya pedagogikens anda av att det är den vuxna unga människans lärande som står i centrum. Också examinationen kunde kanske sammanföras i större sjok som tvingar studenten att skaffa sig kunnande i stället för kunskaper. Ju fortare studenterna blir självständiga desto bättre.

Ingenting hindrar i princip att man litar på att forskare vet vad som behöver undersökas – även om det kanske just nu inte är till direkt pekuniär nytta. Men idag måste forskarna böja sig för x antal granskare. Den första är den som leder ett projekt och har makten att anta eller förkasta en presumtiv medlem i gruppen. Redaktörer och utgivare av vetenskapliga publikationer har också mycket att säga till om, för att inte tala om referees – som kan komma med fullständigt motstridiga förslag till ändringar eller rentav föreslå att artikeln inte ska antas för publicering. Man kan förstås hävda att kontroll av forskarnas arbeten behövs för att konkurrensen har hårdnat om vem som ska få publicera sig i de stora, fina tidskrifterna försedda med en trea på listan över acceptabla fora. De gångbara kanalerna ger som känt poäng som ger pengar. Det här sättet att dela in forskare i får och getter leder inte oväntat till ovilja att ens försöka publicera. Samtidigt växer det upp nya tidskrifter som svampar efter regn, ett tecken på att också forskning bedrivs som inte får en framskjuten plats just nu. Men precis den kan bli nödvändig kunskap i morgon. Vem vågar djärvt gå emot strömmen och publicera utan tanke på poäng och pengar? En viktigare fråga är ändå hur ny kunskap skapas om allt som skrivs först måste godkännas av sådana som redan känner igen sig i resonemanget. En forskningspolitiskt inkorrekt idé är inte välkommen.

Djärvhet kunde också komma ifråga när det gäller resursfördelningen. Nu gäller två principer. Den ena går ut på att allt måste vara som förr, den andra att den som har mycket också måste få mycket. Har man alltså många studenter som man under goda år kunnat undervisa i smågrupper är det svårt att under fattiga år göra större grupper. Har man under de goda åren en stor personal behöver man förstås också under de fattiga åren mycket pengar till lönerna. Att se över fördelningen vore också viktigt därför att alla ämnen inom ett universitet nu mäts med samma mått oberoende av förutsättningarna beträffande extern finansiering, publiceringsmöjligheter, personalstyrka, studenttillströmning m.m. Enligt mitt sätt att se bör resursfördelningen bygga på universitetens strategi och på lagstadgade krav i kombination. Är ekonomin dålig bör sådan forskning understödas som inte kräver enorma investeringar. Sådan finns faktiskt!

Åbo Akademi genomgår en reform, säkerligen bara en i raden av många som väntar. Nu är tiden inne för att fördomsfritt se efter vad som verkligen behöver göras för att vårt universitet ska fungera på ett ändamålsenligt sätt för den svenska utbildningen i Finland och för det finlandssvenska samhällets behov – och samtidigt med sträng hand rensa i alla processer. De fyra dekanerna och styrelsen behöver mod och stöd i sin uppgift. Djärvhet betyder nämligen dels dristig, modig, oförvägen, orädd, men också dumdristig, övermodig och våghalsig. Djärvhet måste alltså alltid kombineras med framsynthet och förnuft.

Jag tackar för gott samarbete denna termin och önskar en god och vederkvickande sommar!