Det är juni, det är kallt. I vattnet är det under 15 grader, gränsen för när simskolorna får låta barnen träna i vattnet. Lika kallt är det i rikspolitiken och därför också i universitetspolitiken. Och samtidigt ska det planeras 100-årsjubileum vid Åbo Akademi.

Vädret kan vi inte göra något åt, men politiken måste vi inom forskarsamfundet som kritiskt tänkande universitetsfolk försöka påverka. Det ska sparas, säger våra ledande politiker. Att man måste spara när man inte skött sin ekonomi utan hamnat på obestånd är självklart. Men att det måste göras så att de som har minst ska göra sig av med mest är inte alls självklart. Att man måste spara just på de områden där oftast samhällets kvinnor arbetar och så i förlängningen förneka betydelsen av kvinnans arbete, och dessutom hävda att jämlikhet och jämställdhet råder i vårt land vittnar om en svårligen begränsad syn på omvärlden. Våra ledande politiker tycks överhuvudtaget inte se vad kvinnor gör. Hur kan man påstå att ett land med 400.000 arbetslösa är jämlikt? Hur kan man hävda att ett land där kvinnor på alla yrkesområden, också inom universiteten, får lägre lön än männen för samma arbete och där kvinnor dagligen dör, alltså mister livet, ger upp andan, för att män slår ihjäl dem, är jämställt? Primitivt är det, ingenting annat. Här står nämligen människovärdet på spel. Låt oss erkänna faktum och skämmas! Att slå ifrån sig med att likartade förhållanden råder i nästan hela Europa är att sticka huvudet i sanden.

Låt oss se verkligheten som den är. Spara ska vi, och det bör ske genom en rättvis fördelning av sparandet. Sånt sköter man genom progressivt fördelade skatter. Det sägs att varje hushåll har en skuld på 100.000 euro. För någon är detta flera årsinkomster, för någon annan är det priset på en andra segelbåt, eller ett höst- och vårhus i Provence. Vem har då bäst råd att avstå? Motsvarande gäller inom universitetsvärlden. En omfördelning av resurserna där kunde vara på sin plats. Vem behöver stora resurser? Det är alltid definitionen av behov som är avgörande ­– och definitionen hänger precis som i rikspolitiken ihop med vilka områden som anses vara viktiga ­– och det hänger i sin tur ihop med vem som sköter definierandet. Det är där stöten ska sättas in för det är där förmågan till kreativt nytänkande ska finnas.

Om man i en kommun ”spar” genom att avskeda två städerskor och istället anställer en ny chef är det bakvänt. Ingenting har man sparat. Om man i en stat begränsar möjligheten till utbildning från småbarnsår till universitet är det också bakvänt. Dels vet man att barn som mår dåligt ofta blir vuxna som mår dåligt och kostar staten pengar både i form av sjukvård och uteblivna inkomster och skatter. Dels vet man att illa utbildade medborgare i ett samhälle inte åstadkommer alla de fantastiska innovationer som landets ledande politiker tydligen tycks tro att man kan åstadkomma i ett litet udda och snart också isolerat land. Isolering är det sista Finlands universitetsvärld behöver.

Låt oss som en kvinna-man i kraft av vårt vetenskapliga kunnande, vårt kritiska tänkande och vår förmåga att ta till oss internationella erfarenheter motverka denna utveckling. Justera skattetabellerna ordentligt. Det svider en gång, men man vänjer sig snart och vill kanske rentav åtminstone försöka vara solidarisk med sitt eget land som prövar en annan utväg än förnedring av de svaga. Nu skäms åtminstone jag över att erkänna att jag formellt är finländare.

Under dessa auspicier ska vi alltså fira Åbo Akademis hundraårsjubileum. Med stor glädje konstaterar jag idag att det kommit in mera än femtio förslag till hur det ska ske, av dem var minst tio på engelska. Och förslag fortsätter att komma. De innehåller många goda idéer, somliga är vetenskapligt mycket tungt vägande vilket anstår ett universitet, andra understryker vårt universitet som en god arbetsmiljö med glädje, humor och gott samarbetsklimat. Som en röd tråd genom förslagen går en önskan om att vårt jubileum ska vara ”stort, mycket och synligt inom och utanför Åbo Akademi och Åbo”. Organisationskommittén har samlats och utsett en liten arbetsgrupp som träffas i augusti och tar sig an detaljerna.

Även i övrigt löper planeringen för programmet. Våra körer och Akademiska orkestern har kommit med förslag till så gott som månatliga program, det skrivs en trebandshistorik, hundra alumner ska presenteras på webben (kom gärna med förslag, alla behöver inte ha blivit framgångsrika miljonärer!), datum för jubileumspromotionen är spikat till den 25 maj 2018, det blir seminarier om Åbo Akademi nu och förr och förhoppningsvis också ett seminarium om de nordiska universitetens framtid förutsatt att Finland då fortfarande har en undervisningsminister som kan redogöra för sina planer.

Jag är mycket glad över alla de förslag på program som enskilda personer själva har erbjudit sig att genomföra. Vi har inte bara skickliga lärare och forskare inom akademin, vi har också konstnärligt begåvat folk som ska få komma fram. Ett stort tack för det förtroendet kommittén fått då ni formulerade alla idéer, tack också för alla erbjudanden om medverkan och tack för viljan att fira våra hundra år. Den visar att det finns solidaritet med akademin, att det finns stolthet över att vara anknuten till den. Det finns alla skäl att vara stolt över Åbo Akademi, men det är en annan historia.