Förr i världen skrev rektor och kansler alltid brev till varandra till julen. Alltså

 

Herr Rektor! Kära Mikko!

 

Nu har det snart gått ett år sedan vi utsågs till våra poster inom Åbo Akademi. För egen del har jag njutit av att ha precis lagom mycket att göra, lagom inspirerande intellektuella och andra utmaningar och också en tillhörighet med ett visst ansvar. Jag tackar för samarbetet detta år.

 

Du har haft det betydligt jobbigare än jag. Vi vet alla att ett par stora ärenden har sysselsatt dig. Här senast misstänker jag att regeringens planer och beslut fått dig att gnola Jerry Bocks och Sheldon Harnicks sång ur Fiddler on the Roof när fadern till döttrarna som lever ett modernt liv i motsats till honom själv pratar med sin Gud:

 

”Om jag hade pengar, jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj

bara gå omkring och rabbadam; hela fickan full med guld.

Jobba när jag ville. [—]

Om jag bara vore lite rik [—]

jag skulle bygga mig ett jättestort hus, precis här i hjärtat utav stan,
med koppartak och golv gjort av ädelträ. En trapp som går högt upp till tak

och ännu en som går ner, fast likadan, och sen en tredje trapp att skryta med…

På gården skulle jag ha ankor och höns, ja, fåglar och djur av alla slag
skulle fritt få simma och skutta runt. Till deras kvackkvack, kuckeliki, gobbeligobb skulle jag lyssna varje dag. Få leva så, det vore välan sunt?

Och stadens alla styresmän som kom och kröp för mig, de skulle fråga mig om allting: vis som Salomo jag var. -Som ni vill Ers Höghet, -Oh, förlåt Ers Höghet.
Vilket fjäskande och krypande det blev och det skulle inte betyda nånting vad jag gav för svar
för är man rik så har man alltid rätt!

 

Du som skapat öken och oas

kan du ändra ödet lite grann? Skulle dina planer gå i kras om jag var en burgen man?”

 

Ja Mikko, om du var en burgen man, om Åbo Akademi hade pengar, om vår regering inte vore så bildningsfientlig, ja rentav utbildningsfientlig och om den inte hattade runt med försök till beslut som visar sig vara lagvidriga, ja om!! Hade inte om varit i vägen, skulle kärringen ha bitit vargen.

 

Men nu är om i vägen, och det riktigt ordentligt. Jag skulle vilja säga till oss allesammans att vi befinner oss i ett ytterst allvarligt läge med ett stort deficit i ekonomin och samarbetsförhandlingar som en följd av det. Men det behöver jag inte brodera ut, det vet vi alla redan. Jag skulle därför vilja koncentrera mig på vad vi har inom Åbo Akademi, vad vi kan bygga vidare med och på.

 

För det första har vi en infrastruktur som fungerar. De flesta ämnena sitter i goda utrymmen i synnerhet om man jämför med många utländska universitet där man sällan har ett eget arbetsrum.

 

Vi har en klar uppfattning om vad som är målet med vårt arbete. Vi utbildar inte vem som helst och borde därför inte konkurrera med landets övriga universitet. Vi utbildar klart definierat för de svenska behoven i Finland. Behoven gäller lärare på alla nivåer från barnträdgården till universitetet och inom alla ämnen. De gäller också alla slag av tjänstemän i landet som säger sig vilja vara tvåspråkigt. Vidare gäller vårt arbete att upprätthålla och sprida den finlandssvenska identiteten. Identitet anses idag av forskarna inte vara en statisk egenskap man får med födelsen utan den kan förändras och är valbar — och därigenom också möjlig att välja bort.

 

Vi har en språkkunnig personal. Det innebär att vi kan resa utomlands, arbeta där, skaffa erfarenheter och se hur man också kan lösa olika problem och ta lösningarna med hem för att förbättra vårt universitet. Det innebär även att vi kan locka utländska såväl forskare, lärare som administrativ personal från utlandet till Åbo Akademi i samma syfte. Man lär sig alltid något av folk som arbetat på andra ställen.

 

Vi har en duktig personal. Jag minns början av denna så kallade strukturomvandlingsprocess för ett tiotal år sedan. Då var jag förvånad över att någonting överhuvudtaget kunde fungera då det kom direktiv från myndigheter utanför akademin som krävde än det ena, än det andra och ofta med kort varsel och framför allt ofta stick i stäv med senaste direktiv. Men en god personal klarar också sådant rådd, som vi ser.

 

Vi har en kreativ personal. Det finns idéer om allt möjligt. Det gäller att hålla öron och ögon öppna och på något sätt befria sig från ingrodda vanor och förutsättningar och med friskt mod gå in i det nya. Det låter hurtigt, men jag säger det för jag vet att människan är mera tålig och mera påhittig än man ofta tror. Också här kan det hjälpa att se hur andra universitet eller företag löst sina problem och i tillämplig grad föra över de goda lösningarna till oss.

 

Framför allt har vi en solidarisk personal. Det är ett gammaldags ord, jag vet. Men ändå vill jag ta det i min mun. Personalen är väldigt engagerad i sitt arbete och är för Åbo Akademi, den är trogen och arbetar mycket, mycket mera än arbetslagstiftningen förutsätter. När vi nu går in för förändringar i sammansättningen gäller det att inte mista modet även om alla kanske inte är kvar om ett år. Det gäller också att komma ihåg att de som blir kvar kan behöva stöd. Jag vet från litteratur om krig att det inte är lätt att acceptera och förstå hur valet ser ut när en blir kvar då kamraten försvinner.

 

Mikko: Om du hade pengar skulle du kunna göra en massa, bygga ett nytt Gadolinia och Axelia med trappor som går upp – och ned, och några trappor att skryta med, fylla labben med höns och ankor och försöksdjur och kemikalier av alla de slag och jobba om du hade lust. Du har visserligen för lite pengar, men du har det som är mycket värdefullare i längden, nämligen din personal. Ta vara på den! Lyssna, diskutera så mycket det bara går. Så byggs förtroende, så kan man komma vidare – också med mindre pengar. Vi måste alla stödja varandra i vardagen. Då står vi inte maktlösa, precis som man kan läsa i ledaren i det senaste numret av MfÅA.

 

Jag tackar för samarbetet och önskar dig och din familj och dina kära en riktigt god jul och ett gott nytt år.

 

Varma hälsningar

Ulrika

Alltsedan 1995 har Åbo Akademi haft en livlig verksamhet i Tanzania. Våra pedagoger har på olika sätt bidragit till fortbildningen av lärare och framför allt till forskarutbildningen bland pedagoger där. År 2014 avslutade de två sista av elva doktorander sina studier och fick sin examen.

Universitetslagen formulerar sig i stora ord genom att föreskriva att universiteten ska ”tjäna mänskligheten” (2§). Det kan på många sätt diskuteras vad detta betyder, men ett av dem är med ganska stor säkerhet att utbilda personer som kan utbilda lärare, för av vad utgörs ”mänskligheten” om inte av små barn som växer sig stora. Åbo Akademi kan alltså med gott samvete hävda att vi försökt tjäna mänskligheten åtminstone på detta sätt. Hur det slår ut kan ingen veta, det beror på om de som tar emot undervisning och utbildning använder dem på bästa sätt. Var och en kan ju välja om hen vill bli en glupsk egoist eller filantrop och en god medmänniska.

Tre pedagoger från Åbo Akademi i Vasa, nämligen professorerna Sven-Erik Hansén, Ulla Lahtinen och Kristina Ström och jag gav oss iväg. Två av pedagogerna representerade också den mycket livliga u-landsföreningen i Vasa som initierat projektet och skaffat fram pengarna för det. Vi skulle vara med om att fullfölja och avsluta ett treårigt fortbildningsprojekt på två orter, ett i norra Tanzania och ett i Dar es Salaam. Först bodde vi en vecka i en liten by som heter Boma N’gombe och ligger i distriktet Hai nära Moshi. Vårt projekt var förlagt till granndistriktet Siha och dess huvudort Sanja Juu. Under tre dagar redogjorde låg- och högstadielärare från trakten för de utvecklingsprojekt de under den tre år långa fortbildningen arbetat med. Någon hade utvecklat läroplaner, någon annan hade ett projekt om hur man i stora klasser med mellan 80 och 120 elever kan integrera barn med olika funktionshinder. Någon hade utarbetat redskap för att få barn med läs- och skrivsvårigheter att följa med och lära sig de här grundläggande färdigheterna. Någon hade planerat och genomfört en idé om hur man kunde göra skolgårdarna trivsammare och någon hade lärt barnen och kollegerna avfallshantering. Tomma vattenflaskor av plast ligger överallt längs gator och vägar, de används med stor förtjusning av pojkar som fotbollar men efter att de blivit flata får de ligga kvar tillsammans med stora mängder av annat skräp. Sopsortering och återvinning är honnörsord. Ett projekt visade också hur man genom sopsortering och återanvändning kunde uppmuntra till företagsamhet genom att förvandla tomma rissäckar till säljbara mattor.

I Sanja Juu avslutades alltså ett treårigt projekt som bestod av fortbildning för lärare. Utbildningen genomfördes av Åbo Akademi i Vasa i samarbete med Institute of Adult Education i Tanzania och med projektmedel från utrikesministeriet i Finland. Handledare i utbildningen var de doktorer som fått sin examen hos oss. Så fick de också sin praktiska erfarenhet av att sprida sin kunskap. Trots att de alla hade goda anställningar inom stat och kommun och vid flera tanzaniska universitet genomförde de detta extra arbete. Särskilt beundransvärd är insatsen från båda kategorierna av lärare när man betänker omständigheterna kring infrastrukturen i landet. Någon hade kunnat åka ett halvt dygn med buss för att nå ett ställe där det fanns en dator med internetuppkoppling bara för att finna att strömmen just när hen kom fram var borta. Strömavbrott hörde till vardagens återkommande upplevelser och ingen visste någonsin hur länge de skulle komma att vara. Det var bara att åka hem igen och försöka återkomma en annan gång. Den fuktiga värmen var inte heller bra för vare sig datorer eller papper. Med det här vill jag ha sagt att i detta land ses utbildning som något eftersträvansvärt, något som det lönar sig att anstränga sig för.

Motsvarande procedur genomfördes under den andra veckan i Dar es Salaam. Som socker på bottnen delades det ut betyg under mycket högtidliga omständigheter med föredrag bland annat av direktören för den högre utbildningen vid undervisningsministeriet i Tanzania, professor Sylvia Shayo Temu. Sammanlagt mottog ett knappt fyrtiotal lärare sina diplom. Att folk på ömse håll var stolta gick det inte att ta miste på. Måste också tillägga att det vid honnörsbordet i Dar es Salaam satt fyra kvinnor och två män. Kvinnan i Tanzania var välrepresenterad och de jag hade mera att göra med var också starka och målmedvetna.

Så kommer man då hem. Vår regering råddar på som vanligt, kastar ut brandfacklor som andra måste släcka i ilfart för att regeringen inte ska hamna i en grundlagsvidrig härva av olagliga reformer, far fram med osanningar, luras genom vaga formuleringar och hemstickade sifferkombinationer, kommer med det ena invektivet efter det andra för att nå sina mål att slakta utbildningen i Finland, den utbildning som verkligen har varit en stolthet för oss. Visserligen har våra universitet inte kammat hem särskilt många nobelpris hittills men efter den här reformrumban är det inte säkert att blir några på ett tag heller. Man vill minska arbetslösheten och det sker genom att man tar arbetet från dem som har ett! Logiken är inte helt glasklar här. Säkert finns det mycket att förbättra i Finland som på andra ställen, säkert kan mycket effektiviseras och säkert kan många arbeta hårdare än de gör. Men bra vore det om man först planerade ordentligt och såg efter vad konsekvenserna av reformerna skulle kunna tänkas bli. Ännu bättre vore det om budet om förändringar kom utan grötmyndighet och patriarkalisk maktutövning gentemot de mindrevetande undersåtarna som helst ska sänkas i ett ännu djupare träsk av okunnighet genom att herrar och damer ministrar med låg eller ingen akademisk utbildning låtsas vara förståsigpåare och förminskar det vi åstadkommit under tiotals år. Fast nobelprisen lyst med sin frånvaro har ändå den genomsnittliga allmänna bildningsnivån varit bättre än på många andra håll. Nu ska bildningen bort och utbildningen minskas till ett minimum. Sorgligt, mycket sorgligt!

Att i mitten av november tillbringa några veckor i Tanzania är inte det värsta. Ljuset, värmen, de granna färgerna och vänligheten kontrasterar kraftigt mot vårt mörker, vår gråhet och vår kyla. Vänligheten i Finland i november är inte heller överhövan imponerande. Men allra mest kontrasterar synen på bildning och utbildning i Tanzania mot vårt utbildnings- och bildningsfientliga samhälle. Det enda goda med den process Finland nu genomgår är förhoppningsvis att våra barnbarnsbarn har möjligheten att arbeta för att återuppbygga förtroendet för kunskap och vetenskap och bygga upp det goda samhälle som deras förfäders generation har demolerat.